publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OMÄRKBAR3~02 l. ~20.
1) (†) obemärkt (se d. o. 1 a); icke l. föga anmärkningsvärd l. märklig. 2SAH 8: 139 (1817). Järta 2: 424 (1824).
OMÄRKBARLIGEN. [till märkbarligen l. o-märkbar] (†) omärkbart. Sahlstedt (1773). Murberg FörslSAOB (1791). —
OMÄRKLIG3~20, förr äv. OMÄRKELIG (omä´rkelig Weste), adj.; adv. -en (numera bl. mera tillf., AdP 1789, s. 774, osv.), -t. (-elig 1738—c. 1830. -lig 1673 osv.)
1) (†) som icke förtjänar uppmärksamhet l. omnämnande; oviktig; obetydlig. Murberg FörslSAOB (1791). Sturzen-Becker 1: 72 (1861).
2) som icke (tydligt) märkes l. urskiljes l. uppfattas l. som (knappt) kan märkas l. urskiljas osv.; äv.: obemärkt; äv. övergående i bet.: ytterst liten l. ringa l. oansenlig; ss. adv. äv.: utan att det märkes, oförmärkt, äv. övergående i bet.: successivt l. mjukt. Lucidor (SVS) 331 (1673). I dikets botten flyter med omärklig rörelse en bäck af tjockt .. mossvatten. Knöppel SvRidd. 16 (1912). Stockholm var ännu inte så stort att han kunde försvinna omärkligt. Hammenhög PoB 304 (1931). Omärkligt går mumlet över i en vandringssång. Henrikson Abell Mel. 66 (1936; i scenanvisning). De talade viskande ... Det var tydligen en rörande och oändlig ”lycka” jag var ett omärkligt vittne till. Lagerkvist Dvärg. 222 (1944). särsk.
Avledn.: omärklighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) till 2: egenskapen att vara omärklig; i sht förr äv. övergående i bet.: ringhet. Möller (1785; under unmerklichkeit). Glöm din smärta / I dit stofts omärklighet! Adlerbeth Skald. 2: 120 (1798). —
OMÄRKT, p. adj. [fsv. omärkter]
1) (numera bl. mera tillf.) som l. vars belägenhet l. sträckning o. d. icke utmärkts gm anbringande av märke(n); särsk. om väg l. gräns o. d. Widekindi KrijgH 943 (1671).
2) varpå märke (se märke, sbst.1 2) icke anbragts, som icke blivit märkt (se märka 2). GripshInvent. 1553. Märkte och omärkte Fåår äre Vlfwen lijka kiära. Grubb 831 (1665). Omärkt .. virke. HbSkogstekn. 307 (1922). särsk. i utvidgad l. bildl. anv.; särsk.
a) (†) språkv. som saknar särskilt ”märke” (se märke, sbst.1 2 g α). Scherping Nyck. 39 (1730, 1754).
b) (mera tillf., i sht i vitter stil) bildl., om person: som icke påvärkats l. präglats av ngt, utan märken (se märke, sbst.1 7 b) av ngt. Att man icke omärkt kommer ifrån trettiosex års tjenst vid konungens hof. Scholander 3: 329 (1877). Östergren (1933).
4) icke observerad l. uppmärksammad; obemärkt (se d. o. 1); oförmärkt. Märk och tig omärkt. Stiernhielm 288 (c. 1650; uppl. 1818). Dens. Herc. 502 (1658, 1668). Omärkt åren gå. Dhejne Klockb. 75 (1922). särsk. (numera föga br.) = obemärkt 1 a. Adlerbeth Skald. 2: 133 (1798). Thomander 2: 609 (1828). —
OMÄRKVÄRDIG. (†) som icke förtjänar uppmärksamhet; betydelselös. Geijer I. 1: 90 (1818). Svedelius Lif 5 (1887). —
OMÄSTERERAD l. OMÄSTRERAD, p. adj. (-tererad 1639. -trerad 1794) (†)
OMÄSTRAD. p. adj. (numera bl. mera tillf.) som icke (småaktigt) klandra(t)s l. kritisera(t)s (av ngn), fri från (småaktigt) klander l. (pedantisk) kritik o. d.; förr äv. övergående i bet.: icke rättad l. bragt att bättra sig. PErici Musæus 1: 55 b (1582). Wij (syndare) willia .. aff Gudz ord bliffua ofågne och omestradhe. OMartini QuatConc. E 3 b (1603). —
OMÄTBAR3~02 l. ~20. som icke kan uppmätas, icke mätbar; omätlig. Järta 2: 218 (1823). Grebst Korea 232 (1912).
Avledn.: omätbarhet, r. l. f. —
OMÄTIG. [jfr mlt. unmētich, ävensom t. unmässig] (†) som går till överdrift, omåttlig (se d. o. 1), måttlös. Gustaf II Adolf 86 (c. 1620). —
OMÄTLIG3~20, stundom 040, l. (numera bl. i ålderdomlig stil) OMÄTELIG3~200, stundom 0400 (omä´telig Weste), adj.; adv. = (†, Runius (SVS) 1: 110 (c. 1710)), -a (†, Bar. 3: 25 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 2933 (c. 1755)), -en (numera bl. ngn gg arkaiserande, Schroderus Liv. 947 (1626), Östergren (1933)), -t. (omätelig (-gh) 1536—1919. omätlig 1658 osv. omättelig (omette-) 1545 (: omettelighett), 1635 (: omätteligen; i bet. 1 c), 1701 (i bet. 2). — n. sg. -lig(h)it 1638—1660) [fsv. omäteliker, adj., omätelika, adv.; jfr mlt. unmet(e)lik, ävensom (ä.) t. unmesslich]
1) som icke kan (upp)mätas; vanl. om ngt som i storlek l. utsträckning l. mängd o. d. övergår alla mått; äv. (o. i denna anv. utom i c β numera nästan bl. om fält l. yta o. dyl. l. om mängd l. rikedom o. d.) mer l. mindre hyperboliskt, stundom övergående i bet.: ofantlig l. kolossal o. d. Himmelens omäteliga högd. Syr. 17: 32 (”18”) (öv. 1536). En omätlig Hval. JGOxenstierna 2: 115 (1796, 1806). Omätliga gräsbevuxna ängar. Palmblad LbGeogr. 51 (1835). Stjärnvärldens omätliga avstånd. Gripenberg Masters SpoonRiv. 255 (1927). Omätliga rikedomar. Furuhjelm Männ. 232 (1932). särsk.
b) (†) i uttr. förtjäna ett omätligt, ss. beteckning för att ngn inlägger sådana förtjänster om ngt att de icke kunna nog belönas; jfr c. RARP 7: 168 (1660).
c) mer l. mindre bildl.; särsk.: som l. vars omfattning l. styrka l. värde o. d. man icke kan beräkna l. fixera l. bedöma l. komma till en (klar l. riktig) uppfattning om; stundom närmande sig l. övergående i bet.: oändlig; ss. adv. i sht förr äv. övergående i bet.: ojämförligt. Then barmhertigheet som tu (Gud) vthloffuar, är omäteligh. Man. 6 (Bib. 1541). Sonen är (enl. arianernas lära) omätteligen större och bättre än then H. Ande. Schroderus Os. 1: 685 (1635; lat. texten: incomparabiliter). Förgätom aldrig, .. at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således omätlige. Kellgren (SVS) 5: 248 (1790). Nilsson FestdVard. 184 (1925). särsk.
α) (numera bl. med ålderdomlig prägel) om Gud l. person i det treeniga gudomsväsendet; äv. substantiverat. Carl IX Cat. Ff 3 a (1604). Palma HimApot. N 6 a (1610). Den Omätelige. Schartau Pred. 595 (1794, 1824).
β) med mer l. mindre förbleknad bet.: utomordentligt stor, enorm, oerhörd o. d.; ss. adv.: enormt, oerhört, gränslöst o. d. Fischerström Tal 197 (1769). Översten .. hade pension och omätligt gott om tid. Eklundh Folk 188 (1918). Till vår omätliga förvåning se vi, att (osv.). Larsson Borring Uppr. 102 (1930).
2) [jfr motsv. anv. i mlt. o. ä. t.; möjl. delvis utgående från (l. utgörande en motsvarighet till) ett icke anträffat mlt. unmētlik (jfr mlt. mētlik, måttlig) l. ä. t. unmässlich, omåttlig (jfr mätlig, adj.2)] (†) med mer l. mindre klandrande l. nedsättande innebörd: som icke iakttar l. visar måtta l. måttlighet, som går till överdrift, omåttlig, måttlös; äv. övergående dels i bet.: (alltför) vittsyftande, dels i bet.: otillständig l. ond l. brottslig. Schroderus Liv. 947 (1626). (Vi hoppas) att Fijenden icke må få främia Sitt Omätelige förehafwende emot Oss. RARP 3: 316 (1643). Then naturliga menniskian .. är .. Omäteligare än itt Swijn. Muræus Arndt 2: 49 (1648). (Österrikiska kejsarhuset har) fattat dee vaste och omätelige consilier att stabiliera een monarchie uthi Europa. RARP 7: 149 (1660). OvDalin (c. 1730) hos Stiernhielm 97 (uppl. 1818).
Avledn.: omätlighet, r. l. f. [fsv. omätelikhet]
1) till 1; äv. konkretare, om ngt omätligt (stort l. vidsträckt o. d.), stundom övergående i bet.: omätlig rymd l. mängd o. d. Schroderus Dict. 148 (c. 1635). (Gud) sträcker sig omkring uti Omätligheten. Hiortzberg YttDom. 8 (c. 1740, 1756). Hedberg Balzac Gor. XXVII (1898; konkretare).
2) (†) till 2; med klandrande innebörd: omåttlighet; måttlöshet. Schmedeman Just. 25 (1545). 2SAH 12: 208 (1827). —
OMÄTT l. (numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) OMÄTEN, p. adj. [fsv. omätin (SthmTb. 3: 26 (1492: omethit, n. sg.))] som icke (upp)mätts, o-uppmätt; utan (upp)mätning, utan att ngt (upp)-mätts; äv. bildl.; förr äv. övergående i bet.: obegränsad l. utan mått. PErici Musæus 1: 23 b (1582). Then Christeligha troon wil wara omäten. Bullernæsius Lögn. 439 (1619). Både winter och sommar drack man .. (vid middagen) ett wist afmält mått. .. Men om aftonwarden drack hwar och en omätit. Peringskiöld Hkr. 1: 394 (1697). Omätta .. ångslupar. Sthm 3: 54 (1897). —
OMÄTT, adj. [fsv. omätter] (numera bl. tillf.) icke mätt (se mätt, adj. 1); förr äv.: som (ännu) icke förtärt ngn föda (på morgonen), på fastande mage. När then siwke .. (en viss) dryck om morgonen til sigh tagha wil, tå skal han wara fastande och omätter. BOlavi 184 a (1578). Lidforss Dagsb. 58 (1905). särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i utvidgad anv.: ständigt hungrig; omättlig; glupsk. Fernander Theatr. 157 (1695). Schulthess (1885). —
OMÄTTAD, p. adj.
2) mer l. mindre bildl.
a) (i sht i vitter stil) som icke tillfredsställts; äv. i uttr. omättad på l. av ngt, som icke fått sitt lystmäte av ngt. Schultze Ordb. 3055 (c. 1755). Lybecker Young 68 (1795: på). Phosph. 1812, s. 19 (: af). Ett liv fyllt av omättad längtan. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 89 (1930).
b) (i sht i fackspr.) som icke till mättnad (se d. o. 2 b) tillförts ngt l. (upp)fyllts av ngt. MosskT 1889, s. 105. särsk.
β) kem. motsv. mätta, v. 2 b γ; dels om lösning l. lösningsmedel o. d.: som icke innehåller l. upptagit så mycket av ett ämne som under de givna förhållandena kan lösas, dels om kemisk förening l. atom o. d.: som har en l. flera fria l. i dubbelbindning (mellan atomer av samma grundämne) ingående valenser. UVTF 14: 29 (1875; om radikaler). Omättadt lösningsmedel. Ahlberg FarmT 185 (1899). Omättade kolväten. 2NF 37: 901 (1925). HantvB I. 1: 26 (1934; om atom).
Avledn.: omättbarhet, r. l. f. omättlighet. —
OMÄTTLIG3~20, stundom 040, adj., förr äv. OMÄTTELIG (omä´ttelig Weste), adj.2; adv. -a (†, Linc. Pp 6 b (1640), Schultze Ordb. 3056 (c. 1755)), -en (†, Schroderus Os. 1: 190 (1635), Lindfors (1824)), -t. (-elig(h) 1536—1878. -lig 1773 osv.) [fsv. omätteliker, adj., omättelika, adv.]
1) som icke kan mättas (se mätta, v. 1) l. (om hunger) stillas; vanl. mer l. mindre hyperboliskt. En ometteligen fråszare får halszbrenno. Syr. 37: 30 (”38”) (öv. 1536). Omättlig hunger. Murberg FörslSAOB (1791).
2) mer l. mindre bildl.: som icke kan tillfredsställas; som aldrig blir tillfredsställd l. får sitt lystmäte; ofta med sakligt huvudord. Menniskioners öghon äre .. omettelighen. SalOrdspr. 27: 20 (öv. 1536). PErici Musæus 2: 259 a (1582; om girighet). Han var .. omättlig, då det gällde kunskap. Laurin 2Minn. 230 (1930). särsk. i uttr. omättlig på, förr äv. av ngt, som aldrig får nog l. sitt lystmäte av ngt. Thorild (SVS) 1: 37 (1781: af). Den på krig omättlige Ares. Risberg HomIl. 106 (1928).
OMÖBLERAD, p. adj. icke möblerad; utan möbler; förr särsk.: som saknar (eleganta l. nymodiga) prydnadsföremål (ss. tavlor, speglar o. d.) l. ”tapeter” l. väggbonader o. d. (jfr möbel 1). En omeublerad kammar, der ingen kunde se väggarne för en quantité gammaldags silfver. Dalin Arg. 1: 283 (1733, 1754). Omöblerat rum .. önskas hyra. DN(A) 1947, nr 149, s. 23. —
OMÖDAD l. (i bet. 2) OMÖDD. [fsv. omödder, icke plågad l. oroad l. besvärad, sv. dial. omödad, omödd (i bet. 2)]
1) (i vitter stil, numera föga br.) icke ansträngd; utan att utsättas l. ha utsatts för ansträngning(ar). Thorild (SVS) 1: 61 (1781). Leopold 4: 350 (c. 1820).
Spoiler title
Spoiler content