NAMNA nam3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. navne; avledn. av NAMN]
1) märka (ngt) med namn l. initialer l. monogram o. d. Ej värdt på Uddeholm skicka neder i tvetten 2 par strumpor, om de ej äro hopsydda eller namnade, ty anars fås ej igen. CFGeijer (c. 1770) hos Dahlgren Carl 78. Alla slags Namning och Linnesöm utföres billigt i Skolan för Vanföre. GHT 1897, nr 25 B, s. 2. Östergren (1933).
3) (numera föga br.) ge namn åt, namnge, benämna; äv.: (upp)-kalla; förr äv. i uttr. namna ngn (l. ngt) ngt, kalla ngn (l. ngt) för ngt. (Ön i Mälaren) den man nu med Ståckar pålad namnar / Een Holm' och Hufwud-stad. Dahlstierna (SVS) 68 (1698). J skulle ha' kommit litet tidigare, så hade j sjelf kunnat fått bära ert barnbarn till dopet och namnat honom sjelf. Knorring Torp. 1: 164 (1843). En lättfärdig dilettantism, som utan sorgfälliga undersökningar namnar hvarje tillfälligtvis anträffad (växt-)form. BotN 1887, s. 70. Östergren (1933). särsk. (†) refl. Wij unna .. Häradzhöfdingen .. Lars Joensson .. Lagerberg sig att kalla, skrifwa och namna. VgFmT III. 1—2: 31 (1687).
4) (numera föga br.) utföra artbestämning, namnge (se NAMNGIVA 5). Som .. ingen (av de insamlade insekterna) ännu är namnader, tog jag frihet, at säga, det han borde vara nöjd om 10 spec. voro rara. PHernquist (1764) hos Linné Bref I. 7: 79. BotN 1900, s. 65.
Ssgr, se namn ssgr.
