NONCHALANT -aŋ4t, stundom -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. nonchalant; av fr. nonchalant, av ffr. nonchalant, av non (se NON-), o. p. pr. av chaloir, vara angelägen om, av lat. calere, vara varm (jfr KALORI)]
som icke bryr sig om l. ägnar tillbörlig uppmärksamhet åt sina åligganden l. plikter o. d.; vårdslös; slarvig; bekymmerslös; likgiltig; äv.: självsvåldig; äv.: som icke visar tillbörlig hövlighet l. hänsyn; ofta i utvidgad anv. med sakligt huvudord: som vittnar om dylik(a) egenskap(er). Han var mycket nonchalant i sitt arbete, mot sin chef. RP 8: 737 (1641). Geijer Brev 166 (1813). Bismarcks nonchalanta och ohövliga sätt. Hagberg VärldB 35 (1927). Att utan .. (artisternas) hörande och gillande en för flera utställare ofördelaktig omplacering vidtagits från ursprungligen bestämda och betalda platser — ett .. minst sagt nonchalant tilltag. SvD(A) 1930, nr 199, s. 3. (Strindbergs) Sömngångarnätters nonchalanta knittel. 3SAH LIII. 2: 208 (1942).
Avledn.: NONCHALANTHET, r. l. f. (föga br.) nonchalans. Östergren (1933). —
