NOVATIAN nω1vatsia4n l. nå1- l. nωv1- l. nov1-, l. 0104, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ian 1932 osv. -ianer, pl. 1566 osv.)
Etymologi
[jfr t. novatianer, eng. novatian; av senlat. novatiani, pl., efter den romerske presbytern Novatianus (c. 250)]
kyrkohist. medlem av en av Novatianus grundad sekt, som skilde sig från kyrkan gm strängare behandling av avfällingar o. uppenbara syndare; i sht i pl. LPetri Kyrkiost. 32 a(1566). Holmquist Kyrkoh. 1: 104(1922).
Avledn.: NOVATIANSK, adj. (-anisk 1635. -ansk 1896 osv.) som tillhör l. har avseende på Novatianus l. novatianerna. Schroderus Os. 1: 190(1635).
