NOVATION nω1vatʃω4n l. nå1- l. nωv1- l. nov1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. novation; av lat. novatio (gen. -ōnis), till novare (se NOVERA). — Jfr INNOVATION]
(numera bl. i fackspr.) införande av ngt nytt; förnyelse; nybildning; förändring; vanl. konkretare: nyhet, nybildning osv. At wi måste et Krig hafwa .., på det Fädernes-Landet må därigenom ränsas af de oroliga gemüther som novationer älska. HC11H 2: 23 (1664). Hvem hade då för tiden (dvs. under romartiden), i religiösa mål dristat föreslå novationer? SvLitTidn. 1815, sp. 38. En del .. novationer, som utmärka norrlandsmålen i motsats mot sveamålen, ha motsvarigheter längre söderut: hos götamålen. Flodström SvFolk 200 (1918).
Ssg: NOVATIONS-OMRÅDE~020. (i fackspr.) område där viss novation l. vissa novationer förekomma. 2NF 33: 1034 (1922; i fråga om språkliga företeelser).
