NOVATÖR nω1vatö4r l. nå1- l. nωv1- l. nov1-, l. -œ4r, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. novateur, av lat. novator (se NOVATOR)]
(numera bl. ngn gg i franskpåvärkat spr.) person som inför ngt nytt l. ändrar l. söker ändra det vanliga l. bestående; förnyare, nydanare, nyskapare; äv. klandrande: nyhetsmakare. BtVLand 3: 69 (c. 1795). En så skadlig novateurs (som Turgots) åtgärder bör hvarje rättskaffens minister utan pröfning fördöma. Järta 1: 23 (1799). En novatör i diktens värld är jag icke. CSnoilsky (1887) i SnoilskyVänn. 2: 130. Vising Span. 166 (1911).
