NOVATOR nωva3tor2 l. no- l. nå-, l. 040, m.||(ig.); best. -n; pl. -er. Anm. Ordet har tidigast anträffats i den lat. pl.-formen novatores. Dalin Arg. 2: 69(1754; uppl. 1734: de Nygiruga; om nyhetsivrare i fråga om religionen).
Etymologi
[jfr t. o. eng. novator; av lat. novator, till novare (se NOVERA)]
förnyare; nyhetsmakare; ”novatör”; numera nästan bl. mus. om förnyarna av den nationella ryska musiken. Andersson(1845). (Man) behöfver .. ej neka att .. (Schütz) kunnat .. söka undantränga (den teologiske) novatorn Bilberg från lärosätet. SvBL 2: 59(1859). Jeanson (o. Rabe) 2: 310(1931; i fråga om rysk musik).
