NÄVA nä3va2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[avledn. av NÄV; hithörande växter ha näbblikt utdragna frukter]
bot. växt tillhörande (ngt av de inhemska släktena av) underfamiljen Geraniaceæ DC., i sht släktet Geranium Tourn.; i fackspr. äv. om släktet l. (ngn gg) om familjen; förr äv. oeg., om växt tillhörande släktet Polygonum Lin. (jfr KNÄVA); i sht ss. efterled i ssgr. Nordforss (1805; fr. polygone). Hartman Fl. 128 (1854). NF 5: 1086 (1882; om familjen Geraniaceæ). Arterna af slägtet näfva. Fries Växtr. 101 (1884). Karlfeldt FridLustg. 32 (1901). Giertz StorLögn. 30 (1945). jfr: I stället för Rö(d)-knäa har man läst Rök-näva och derigenom fått benämningen Näfva till slägtnamn för Polygonum. Fries Ordb. (c. 1870). — jfr BITTER-, BLEK-, BLOD-, BRUN-, DESMANS-, DUV-, GLANS-, GLIS-, HÄCK-, KAM-, KLIBB-, KÄRR-, MJUK-, SKAT-, SKOGS-, SKUGG-, SPARV-, STINK-, SVEDJE-, ÄNGS-NÄVA m. fl.
Ssgr: A: NÄV-VÄXT, r. l. m. (näv- 1904 osv. näve- 1894 osv.) bot. i sht i pl., dels om familjen Gruinales Lin., dels om underfamiljen Geraniaceæ DC. NormFört. 25 (1894). Västerb. 1941, s. 45. —
B: NÄVE-VÄXT, se A.
SAOB
