SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVED sve4d, sbst.1, r. l. m. l. f. (BtFinlH 2: 24 (1538) osv.) ((†) n. RARP 9: 210 (1664), Björkman (1889)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er (BtFinlH 3: 190 (1546) osv.), äv. (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. ngn gg i Finl.) -ar (Sahlstedt (1773), Bergroth FinlSv. 306 (1917; angivet ss. mindre vanligt), SvedjebrRöjnNord. 99 (1995), Därs. 100).
Ordformer
(sved (su-, sw-, -ee-, -dh) 1538 osv. swedd (-h) 1559—1647. svedje- (su-, sw-, -ee-, -die-, -dije-) i ssgr 1549 (: suedie skogh) osv. svedjo- (sw-, -io-) i ssgr 1599 (: Swedio hugg)—1865 (: svedjolandet). swedt 1556. swee- i ssg c. 1675 (: swee land). swidio- (-ijd-) i ssgr 1559 (: Swidiolandh)—c. 1730 (: swidiofall). svidje- (su-, sw-, -di(h)e-, -dije-) i ssgr 1543 (: svidjeland) osv.)
Etymologi
[fsv. sviþ, swedh, f. o. n., svedja, svedjeland, sv. dial. sved, f., m. o. n.; jfr nor. nn. svid, dets.; till det svaga avljudsstadiet av roten i SVIDA, v.2; ssgsförleden svedje- (svidje-), liksom sannol. äv. svede-, utgår från fsv. svidhia-, pl. gen.; ssgsförleden svedjo- (svidjo-) är för modern språkkänsla snarast att hänföra till SVEDJA, sbst., men kan vara en uppsnyggning av svedje-]
(utom ss. förled i växtnamn numera bl. om utländska l. ä. sv. förh.) svedjad mark, svedjeland, svedja (se SVEDJA, sbst. 2); äv. om skog l. träd o. d. som huggs ned l. fälls för åstadkommande av svedjeland, särsk. i sådana uttr. som hugga l. fälla sved, hugga resp. fälla skog för anläggande av svedja, stundom äv. för annat ändamål; äv. bildl.; jfr SVID, sbst.1 BtFinlH 2: 24 (1538). Haffuer så Här Jönss, bärgat och opskurit samma swedh (som en annan huggit och sått), och tagit Rågen som war 10 traffuer. Rääf Ydre 3: 176 (i handl. fr. 1630). Man fäller Swedet om Wåhren, hälst af Gran och Tall i Nyet, men Biörck, Asp och Ahl uti Nedanet. Salander Gårdzf. 166 (1727). Fäll spiror i askan af stridernas sved. Cygnæus 8: 58 (1842). Alt bildade en angenäm kontrast mot de veckor jag tillbragt bland ödsliga skogar af tall och gran, mot magra svedar, där svarta förkolnade stammar stucko fram ur den glesa säden. Ahrenberg Hem. 66 (1887). Första året högg (finnen sitt svedjeland) i närheten af sitt nybygge för att sedermera hugga nya sveder på andra håll. Ymer 1902, s. 392. (Efter en l. två skördar) lades sveden för fäfot, d. v. s. man släppte kreaturen på bete på dessa marker, där gräs och örter efter skördarna fingo utveckla sig fritt och gåvo ett härligt bete. NatHälsinglHärjed. 66 (1951). Svenskarna nedgjordes till sista man, även deras anförare som räddat sig undan men blivit infångad, och en stor sved fälldes över de stupade och antändes, varigenom alla spår av striden utplånades. Fatab. 1981, s. 56. — jfr HAVRE-, KATNINGS-, KORN-, ROV-, RÅG-, SLÅTTER-, SMULTRON-SVED m. fl.
Ssgr (utom i växtnamn numera bl. om utländska l. ä. sv. förh. Anm. 1:o Vissa av de i ramsa A o. B anförda ssgrna kan äv. hänföras till sveda, v.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna. 2:o Ssgsförleden svedje- (svidje-) i ramsa C är i moderna belägg snarast att hänföra till svedja, sbst. (o. svedja, v.). Av praktiska skäl behandlas emellertid här samtliga ssgr med denna ssgsförled): A: SVED-BRÄNNARE, -FALL, se C.
-HAGE. hage som röjts gm svedjning. ÅngermDomb. 1647, s. 117.
-HYGGE, -LAND, -PLOG, -RÅG, se C.
B (†): SVEDE-FALL, -FÄLLANDE, -LAND, -PLOG, se C.
C (se anm. ovan): SVEDJE-ARBETE~020. arbete bestående i att svedja l. bränna sved. Grotenfelt JordbrMet. 165 (1899).
-BO. (numera mindre br.) växten Senecio sylvaticus Lin. (som växer på svedjeland o. sandmarker), bergkorsört; jfr bo, sbst.3 1. NormFört. 12 (1894). Svedjebo, bergkorsört, art av korsörtsläktet. 2SvUppslB (1954).
-BONDE. bonde vars huvudsakliga näringsfång utgjordes av svedjebruk. HFinlH 3: 310 (1556). Svedjeböndernas byar torde av naturliga skäl .. icke ha varit särskilt länge bebodda. Fornv. 1949, s. 145.
-BRAND. svedjeeld; jfr brand, sbst.1 I 1. TurÅ 1907, s. 47.
-BRUK. om åkerbruksform bestående i systematisk nyodling medelst svedjning, varvid skogsmarken besås under ett till två års tid, varefter odlingen överges. UrFinlH 653 (1754). (De finska folken) idkade åkerbruket i dess flyttbara form som svedjebruk i barrskogarna. Finland 50 (1893). Kreolerna ha i allmänhet ej kommit längre än till samma primitiva svedjebruk som indianerna. Ymer 1922, s. 362. Svedjebruk användes förr i Sverige, huvudsakligen av inflyttade finnar, men är numera förbjudet. BonnierLex. (1966). Svedjebruk tjänade två ändamål, dels att utöka sädesproduktionen, dels som betesröjning. KulturhistLex. 17: 494 (1972). Svedjebrukets slutgiltiga försvinnande under 1800-talet torde sammanhänga med skogsrörelsens utbredning. Lööw Svedjefinnar 57 (1985).
Ssgr: svedjebruks-kultur. Fornv. 1954, s. 249.
-BRUKANDE, p. adj. som bedriver l. idkar svedjebruk. Grotenfelt LandtbrFinl. 182 (1896).
-BRUKARE. Porthan 5: 34 (1788).
-BRÄNNANDE. (svedje- 1642—1743. svedjo- 1745) brännande av svedja, svedjande. SvRStBesl. 1642, s. C 2 b.
-BRÄNNARE. (sved- 1888. svedje- c. 1778 osv.) person sysselsatt med svedjande. FinKyrkohSP 5: 176 (c. 1778). Riktigt försiktiga svedjebrännare plöjde upp marken å den del .. (av den eldfarliga zonen), som låg under vinden, för hvilket ändamål häst och gaffelplog medfördes till sveden. Grotenfelt JordbrMet. 165 (1899).
-BRÄNNING. jfr -brännande. BtVLand 3: 97 (c. 1795).
-ELD. eld anlagd för svedjande av mark; äv. bildl. GullbgDomb. 29 ⁄ 2 1620. GHT 1898, nr 83 A, s. 2 (bildl.). En frisk vind hade blåst upp, och av svedjeelden blev skogsbrand. Bergfors PörtFolk 42 (1933). Den murkna, torra bråten inne i skogen gav god näring åt svedjeelden, som gick fram över stora områden. TurÅ 1946, s. 152.
-FALL. (sved- c. 1755. svede- 1602. svedje- 1590 osv. svedjo- 1623—c. 1730) markområde där svedjning skett l. skulle ske, ofta liktydigt med svedja (se svedja, sbst. 2); äv. om skog o. d. som huggits ned för att marken skulle svedjas (särsk. i förb. med bränna l. hugga); jfr fall II 5 b, c. PrivSvStäd. 3: 706 (1590). Oluf Erichsson i Näss kiärade, att Johan Israelsson i Skullnäss haf(we)r fält ett Trä på sigh i förgången wåhr, der de woro i skoughen och huggo svediefall. ÅngermDomb. 20 ⁄ 7 1642, fol. 199. Swedie-fall kallar man it stycke marck eller skogs-backa, ther man afbränner the upwuxne träden, och sedan såår iblant stubbarna. Spegel 501 (1712). Hädan efter skal uti Bergs-lagen och wid Bergwärken alt olofligt swedjande aldeles wara förbudit, så at den, som heremot bränner swedjefall, eller det, som til kolande fälles, han skal .. böta 100. Dal. Sm:t. samt mista sitt arbete och Grödan. LandtmFörordn. 144 (1734). Ofta blir en alderdunge fälld till svedjefall i skogen. Collinder Kalev. 231 (1948). Aamäck har förmodligen varit ett svedjefall innan det blev bebyggt. TurÅ 1985, s. 8.
Ssg: svedjefalls-huggning. NoraskogArk. 4: 151 (i handl. fr. 1684).
-FALLEN, p. adj. (†) om skog: som huggits ned för svedjning. Sundelius NorrköpMinne 115 (1798).
-FINNE. finne som ägnade sig åt svedjebruk. Heckscher SvEkonH 1: 497 (1936).
-FOLK. jfr -finne. Retzius FinKran. 118 (1878).
-FÄLLA. fälla (se fälla, sbst.2 3) för svedjning; äv.: fälla som erhållits gm svedjning, svedja (se svedja, sbst. 2). Han hade brent en suediefälla nhär hooss staden. VRP 1648, s. 332. De kom fram till en gammal svedjefälla, som låg grön och igenväxt. Moberg Rid 55 (1941). På svedjefällorna växte kornet. Dens. FörrädL 10 (1967).
-FÄLLANDE. (svede- 1684. svedje- 1639 osv.) fällande av skog i samband med l. för svedjning. Bergv. 1: 113 (1639). Johansson Noraskog 3: 271 (i handl. fr. 1684).
-FÄLLE. jfr fälle, sbst.1 1, o. -fälla. Man må och här then galna seden öpen giöra, som än lådar wid många, at när några Swidiefällen skola antändas (osv.). Broman Glys. 1: 816 (c. 1740). Swedjefälle brännes och stänges samt efter önskeligit regn besås med råg. NorrlArbL 77 (1764). Ahlman (1872).
-FÖRBUD. RP 8: 318 (1640).
-GAFFELPLOG. gaffelplog för bearbetning av marken i svedja. Grotenfelt JordbrMet. 184 (1899).
-GRÄFTA. större hacka använd vid svedjeodling. Grotenfelt JordbrMet. 189 (1899).
-GÅRD. gärdsgård omkring svedja; jfr gård, sbst.1 1. BtFinlH 2: 195 (1567). 2SvKulturb. 1—2: 72 (1934).
-GÄRDE. jfr gärde 1 o. -gård. 2SvKulturb. 1—2: 72 (1934).
-GÄRDSGÅRD. jfr -gård. Grotenfelt JordbrMet. 182 (1899).
-HACKA. TurÅ 1958, s. 254.
-HARV. jfr harv, sbst.1 2. Juslenius 88 (1745).
-HUGGANDE. jfr -huggning. Johansson Noraskog 3: 37 (1884).
-HUGGNING. huggning (se hugga, v.1 3 a γ) för svedjning l. till svedja; huggning av svedjor. Christer Kock (är) kommen ther för:ne Månss Höök medh en hoop andre böndher haffwe waritt på en swidhie hugningh, som kom för:ne frw Brithe till. HH XIII. 1: 160 (1564). Öpet Mandatz breff til Almogen i Wermeland om Swidie hugning. Johansson Noraskog 3: 210 (i handl. fr. 1587).
-HYGGE. (sved- 1898. svedje- 1586 osv.) jfr hygge, sbst.2 1, o. -huggning. UpplDomb. 5: 140 (1586).
-KARL. karl sysselsatt med svedjande. FinKyrkohSP 5: 140 (c. 1778). Svedjekarlarna stod nedsotade och svarta efter nedbrunnnen brasa. Moberg BerLevn. 179 (1968).
-KOL. kol som bildats vid svedjande. Sernander LöfängBjärkSäb. 76 (1925).
-KRATTA. jfr kratta, sbst.2 1, o. -gräfta samt gryfsa. Grotenfelt JordbrMet. 49 (1899).
-KULTUR. särsk. motsv. kultur 1 a. Hannikainen (1893). Liksom bevattningskulturen kan kallas orientalisk, så kan svedjekulturen, som huvudsakligen utvecklats av germanerna, kallas för germansk. Ymer 1920, s. 240. Längre norrut, i det stora nybyggarområdet Rautalampi, dit savolaxarna på Gustav Vasas direkta uppfordran överförde sin svedjekultur i mitten av 1500-talet, ligga gårdarna till stor del enstaka. Folkliv 1950—51, s. 116.
-LAND. [fsv. svidhia landh] (sved- 1535—1706. svede- 1559—1773. svedje- 1543 osv. svedjo- 1559—1865) land (se d. o. 1 a) för svedjande l. bearbetat gm svedjning, svedja (se svedja, sbst. 2), sved (se sved, sbst.1 ); särsk. i uttr. bruka (l. idka) svedjeland, idka svedjebruk; äv. i sådana uttr. som hugga l. bränna svedjeland, hugga l. bränna skog för att anlägga svedjeland; jfr svid-land. BtFinlH 3: 56 (1535). Folkliv 1950—51, s. 108 (1543: bruka). Förbättra Cronones egendom med rödninger, Swedielandh, Nybyggie .. och annat slijkt. CivInstr. 36 (1618). Knut i Östergraningen hafwer hugget swedielandh till 3. tunlandh, in på Torssåkers fiellet till 9. Röker Rogh. ÅngermDomb. 1647, s. 18. Den som wil bränna swedjeland, han bör afrödja den Skog, som står närmast deromkring, samt gräfwa upp jorden at hindra Eldens utlöpande. LandtmFörordn. 147 (1734). VetAH 1747, s. 129 (: idkas). När den första skörden var tagen från svedjelandet, utbredde man öfver detsamma de stammar och kvistar, som endast halfförkolnat under det första årets bränning, samt allt annat brännbart, som man kunde påträffa i närheten .. och påtände sveden ånyo, hvarefter råg för andra gången såddes. Ymer 1902, s. 392. Det var knappt möjligt att bränna av ett svedjeland, utan att elden spred sig till den växande skogen. Lagerlöf Höst 209 (1933). jfr råg-svedjeland. särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. om av härjande bränder svart o. förbränd mark. Menskors hämd och Gudars vrede talar / till vandrarn nu från svarta svedjoland. Tegnér (TegnS) 4: 133 (1821).
Ssgr: svedjelands- l. svedjolands-bruk. svedjebruk. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 78 (1863). VLS 147 (1887).
-gård. (†) svedjegård. VRP 1682, s. 110.
-hässja. 2SvKulturb. 1—2: 80 (1934).
-odling. 2NF 35: 64 (1923).
-råg. SmålHembygdsb. 4: 30 (i handl. fr. 1749).
-rök. Koch Biskiöts. 75 (1753).
-skog. jfr svedje-skog. G1R 28: 274 (1558).
-LAPP. mindre svedja; jfr lapp, sbst.3 2 d. UpplDomb. 5: 221 (1599). TÅbo 1772, s. 281.
-LIN. lin odlat på svedja. Grotenfelt JordbrMet. 176 (1899).
-MARK. för svedja l. svedjning lämpad l. avsedd mark; ofta mer l. mindre liktydigt med: svedja (se svedja, sbst. 2). G1R 21: 269 (1550). Medelgod swedjemark, som erfordrar sexton à tjugufem års tid, för att å nyo kunna swedjas. SPF 1848, s. 211. Säden skördas i större delen af Finland — vare sig det gäller svedjemarkerna eller de egentliga åkrarna — icke med lie utan med skära. Retzius FinKran. 101 (1878). Både rovor .. och råg gav rik och ypperlig avkastning på svedjemark. TurÅ 1958, s. 255.
-NÄVA. bot. växten Geranium bohemicum Lin. (som växer på svedjor). Krok o. Almquist Fl. 1: 101 (1891). Weimarck SkånFl. 434 (1963).
-ODLING. odling på svedja; äv. konkret, om odlad svedja. Grotenfelt LandtbrFinl. 110 (1896). Fennia XIV. 7: 19 (1897; konkret).
-PARK. (†) för svedjning avsett (skogs)område; jfr park, sbst.2 1 a, 1 a δ. GullbgDomb. 1 ⁄ 10 1652. NVexjöBl. 1847, nr 33, s. 4.
-PLOG. (sved- 1828. svede- 1773. svedje- 1793 osv.) Marken plöjes med swede-plogen, besås med råg eller korn och med harf nedmyllas. Gadd Landtsk. 1: 343 (1773). Lönnrot SvSkr. 2: 35 (1828).
-RISHARV. Grotenfelt JordbrMet. 185 (1899).
-ROVA. rova odlad på svedja. Rofwor fördelas här i landet .. i Åker- och Swedie-Rofwor. Broman Glys. 3: 71 (c. 1730). Finska blastrovan, som nyligen introducerats i Norrland, är en variant av den gamla svedjerovan. Sonesson BöndB 518 (1955).
-RÅG. (sved- 1764. svedje- 1557 osv. svedjo- c. 1730) råg odlad på svedja. G1R 27: 274 (1557). Utsädet var s. k. svedjeråg eller tuvråg, en sort som nu väl praktiskt taget försvunnit ur vårt land. NatHälsinglHärjed. 64 (1951).
-RÄTT. rätt (se rätt, sbst.2 4) till svedjning l. idkande av svedjebruk. SPF 1825, s. 29. Denna utwidgade swedjerätt (må) icke .. utöfwas å oskiftad mark, deri Kronan har del, ware sig i by eller å lägenhet, som bebrukas af flere åboer, innan ägorne undergått behörigt skifte. Därs. 1853, s. 11.
-RÖJNING. röjning gm svedjande. RARP 3: 29 (1638).
-RÖK. rök uppkommen gm svedjande; rök från brinnande svedja. VetAH 1767, s. 109.
-SEDEL. skriftligt tillstånd till att svedja. NoraskogArk. 5: 448 (i handl. fr. 1763).
-SKATT. skatt som inbetalades för att erhålla tillstånd till svedjning. Nicander ÅmVetA 1799, s. 15.
-SKOG. skog lämpad l. avsedd l. använd till svedjning. HH XXXIII. 2: 132 (1549).
-SÄD. säd från svedja l. säd att så på svedja. SynodA 2: 10 (1584). Porthan 5: 193 (1777).
-VED. (svedje- 1559—1736. svedjo- 1571—c. 1655) (†) för svedjning avsedd ved. Kjöllerström FörarbKO1571 40 (i handl. fr. 1559). Antingen fälles en skogs-park, och när swedie-weden wäl torr är, itändes then wid stilla och wackert wäder, tå alt, så wida möjeligit är förbrännes til asko. Broocman Hush. 2: 50 (1736).
-VÄLTSTOCK. (†) för svedjning avsedd vältstock. Juslenius 340 (1745).
-ÅKER. åker utgörande svedja, svedjeland. Retzius FinKran. 101 (1878). Björken tycks helst trifvas på sådan mark, som är rik på lösliga mineralbeståndsdelar, såsom på svedjeland och svedjeåkrar. SkogsvT 1906, s. 460. Bjuggen mognar på bronsåldersfolkets hackade svedjeåkrar. TurÅ 1959, s. 159.
-ÄNG. jfr -åker. Ahlman (1865).
D [ssgsförleden svedjo- (svidjo-) är troligen en uppsnyggning av svedje- men kan äv. hänföras till svedja, sbst.] (†): SVEDJO-BRÄNNANDE, -FALL, se C.
-FÄLLARE. person som ägnar sig åt svedjefällning; jfr fällare 1. At wilja wisa mig wara en utöfwad Kohlare, armstarcker Swidiofällare, och konstig Sågare. Broman Glys. 3: 81 (c. 1730).
-HUGG. = svedje-huggande, -huggning; jfr hugg, sbst.1 5. Hoo här emoth gör skall böthe, och samme olaglige Swedio huggh, kennes vnder Cronen. UpplDomb. 5: 210 (1599).
-LAND, -RÅG, -VED, se C.
Spoiler title
Spoiler content