OBLIGO ob4ligo l. -gå l. -gω, r. (Åstrand(1855) osv.) l. n. (Hammar(1936) osv.); best. -n resp. -t.
Etymologi
[jfr t. obligo; av it. obbligo, till obbligare, av lat. obligare (se OBLIGERA)]
handel. ansvar, förpliktelse, förbindelse; särsk. i uttr. utan (min l. mitt) obligo, vid växelöverlåtelser använd term varmed överlåtaren (endossenten) fritager sig från växelansvar. Zettersten AnmMynt 166(1771). SvUppslB(1934).
