OBSKYRITET ob1skyrite4t l. op1-, äv. 01—, äv. OBSKURITET -ɯrite4t l. -yr- l. -ur-, äv. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. (om personer) -er.
Ordformer
(obskuritet (-sc-) 1680—1904. obskyritet 1917 osv.)
Etymologi
[jfr t. obskurität, eng. obscurity; av fr. obscurité, av lat. obscuritas (gen. -ātis), mörker m. m., till obscurus (se OBSKYR)]
(numera bl. mera tillf.) förhållandet att vara l. leva obemärkt l. okänd osv., obemärkthet; äv. om obemärkt liv; jfr OBSKYR 3. Effter .. (Epaminondas') Dödh föll .. (Thebe) vthi sijn förrige Obscuritet. Brask Pufendorf Hist. 9 (1680). Kléen SocKås. 102 (1913). jfr (†): En honnétehomme kan intet lägga sig i obscuriteten, för penninge-mangel skul. Dalin Vitt. 4: 11 (1730). — särsk. konkret: okänd o. obemärkt person. KJohanson (1917) hos Bremer Brev 3: 572.
