[av t. obstat(t), n. l. m. l. f.; substantivering av lat. obstat, pr. sg. 3 pers. av obstare, stå emot m. m., av ob (se OBDUCERA) o. stare (se STÅ). — Jfr OBSTAKEL]
(†) hinder, svårighet, invändning; särsk. [jfr t. einem obstat halten] i uttr. göra l. hålla obstat (mot ngt), göra invändning(ar) l. resa hinder (mot ngt), opponera sig (mot ngt). RP 1: 209(1629). Feltherren mente, på een sådan händelse vore vij oundvikelig råkandes i krig med Dano, emot hvilked Her Gabriel hölt obstat. Därs. 4: 1(1634). Om försambl(inge)n i Boseboa intz obstat giör, så synes (osv.). VDP 27/9 1680. VDAkt. 1681, nr 204.
