OBSOLET ob1sole4t l. op-, l. -sω-, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr eng. obsolete, fr. obsolète; av lat. obsoletus, omärklig, avnött, föråldrad m. m.]
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) zool. om detalj o. d. i djurs (i sht insekts) teckning l. form: föga markerad, otydlig, svagt utvecklad. VetAH 1819, s. 70.
2) (med prägel av fackspr.) om föreställningar l. sedvänjor l. föreskrifter l. uttryckssätt o. d.: föråldrad; som tillhör ett förgånget l. övervunnet stadium; om ord o. d. äv.: som numera icke är i bruk l. icke kan brukas; om föreskrift l. lag o. d. äv.: som numera icke är gällande, satt ur kraft. I religionen (bli) vissa former efterhand obsoleta. LittT 1797, s. 19.Phosph. 1811, s. 184 (om ord).Det (är) naturligt, att .. (bibelöversättningen) på många ställen är obsolet och svårfattlig. Frey 1848, s. 112. Förklara ett grundlagsstadgande obsolet. SvRiksd. II. 14: 181(1934). Gräva fram och förnya obsoleta skattekrav. SvKyrkH 2: 313(1941).
