[jfr t. obstinat, eng. obstinate; av lat. obstinatus, beslutsam, envis m. m., p. pf. av obstinare (se OBSTINERA)]
som egensinnigt l. sturskt sätter sig upp mot ngns vilja o. dyl. l. trotsar lag o. påbud l. rätt o. billighet o. d.; halsstarrig, tredsk(ande), gensträvig, genstörtig; trotsigt svårhanterlig l. envis; uppstudsig; äv. om yttrande l. uppträdande o. d.: som vittnar om dylik egenskap. Obstinat mot ngn (förr äv. till ngt). HSH 32: 269(1634). Bringa den obstinate allmogen till lydna. JAdlersteen SkrivKon. 27/12 1711. (Han) viste sig mycket obstinat .. till alla förmaningar. VDAkt. 1725, nr 583. Obstinat tystnad. Tegnér (WB) 4: 434(1824). Hon kunde minsann lära obstinat tjänstefolk mores. Hedberg Större 194(1946). — särsk. (†) utan klandrande bet.: som gör bestämt motstånd mot ngt, som icke låter sig rubba l. övertala, som icke ger vika. Thet K. M:tz tiänst och gagn fordrar (dvs. med avs. på Danzigs krav), theruti (skall jag) finnes obstinat nogh. HSH 24: 197(1630). —
