publicerad: 1949
OBUNDEN ω3~bun2den, p. adj. -det; -dne, -dna; -dnare. adv. -DET.
Etymologi
icke bunden.
a) icke fastbunden, icke fjättrad, som icke har bundna händer; äv.: icke ombunden l. sammanbunden (till ett knippe o. d.). Tjuf, som obunden kommit till tinget. Nordström Samh. 2: 426 (1840). Att baljväxter .. böra krakas obundna. LAHT 1913, s. 403.
b) motsv. BINDA, v. 6, om bok: icke inbunden, häftad. 50 allmnaker obundhna. BoupptSthm 9/2 1669. Östergren (1933).
a) vävn. motsv. BINDA, v. 8 c; särsk. i uttr. obunden fason, om figur i vävnad: åstadkommen med varptrådar som på ifrågavarande ställe icke äro bundna av inslaget (resp. icke binda detta). Andersson Väfn. 49 (1880; adv.). Väfnader med obundna .. fasoner. Därs. 107.
c) (numera föga br.) lant. om jord o. d.: icke hård l. fast, lös, lucker; icke ”bunden” (jfr BUNDEN 1, BINDA, v. 11 d). SmålHembygdsb. 4: 27 (1749). Jorden var lös och obunden. Linné Sk. 423 (1751).
a) (tillf.) motsv. BINDA, v. 13 c. Medan anden .. obunden af stoftet, får sammanflyta .. med Ursprungsljuset. Wallin 1Pred. 2: 304 (c. 1830).
b) (numera föga br.) motsv. BINDA, v. 13 e α (β); särsk.: oförlovad, ogift. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Ryktet tillade honom en viss tur hos damer, mera dock hos de redan gifta, än hos de obundna skönheterna. Kullberg Portf. 122 (1848). Carlén Köpm. 2: 281 (1860).
c) motsv. BINDA, v. 16, 19; särsk.: (av löften l. fördrag o. d.) oförhindrad (att göra ngt), icke förpliktad; vars frihet l. bestämmanderätt icke är inskränkt, ohämmad; som icke lägger band på sig; som icke behöver ta hänsyn; särsk. i uttr. obunden av ngt, äv.: som icke låter sig hindras l. hämmas av ngt; äv. om frihet, självsvåld o. d.: som utmärkes av frånvaro av inskränkningar l. hämningar. Stiernman Riksd. 746 (1621). Obunden af hvarje slags löfte. De Geer Minn. 1: 167 (1892). Obunden åsiktskamp. Siwertz JoDr. 163 (1928). Som fri och obunden man (hade han) större makt. Hellström Storm 112 (1935). särsk.
α) (tillf.) spelt. om brädspelsbricka: som icke ingår i ett band (se d. o. 25), (som står) ensam (på ett fält); jfr BINDA, v. 19 j. Lundequist KonstSpel. 1: 137 (1832).
β) kem. motsv. BINDA, v. 19 g α; om kemiskt ämne o. d.: som icke ingår i en kemisk förening, fri (se FRI 11 d α). VetAH 1811, s. 186. (Bauxit består bl. a. av) obunden kiselsyra. TT 1896, K. s. 108.
γ) motsv. BINDA, v. 19 h; icke versifierad, icke rytmiskt bunden; prosa-; numera nästan bl. i sådana uttr. som obunden form l. stil (förr äv. obundet tal), prosa; förr äv. dels om litteraturalster o. d.: författad på prosa, dels i sådana uttr. som obunden svenska, obundet latin, dels om författare: som skriver prosa; jfr BUNDEN 2 c. Ehrenadler Tel. Föret. 1 b (1721). Verser .. til åtskillnad från obundit tal. Molander Förespel 57 (1753). At i obunden svenska dedicera .. disputationer. Annerstedt UUH Bih. 4: 347 (i handl. fr. 1774). En obunden författare. 2VittAH 2: 174 (1787, 1791). Den obundna berättelsen var .. hos våra ättfäder stegrad till konst. 2SAH 12: 312 (1827). (Han begär) bidrag .. antingen i bunden eller obunden form. KyrkohÅ 1927, s. 104.
d) motsv. BINDA, v. 21; särsk. (†) språkv. om ord: som icke ingår ss. sammansättningsled i ett annat ord; jfr BINDA 21 a υ. Rydqvist SSL 5: 104 (1874).
Avledn.: OBUNDENHET, r. l. f. särsk. till 3; särsk.: frihet från band o. hämningar. Reuterdahl InlTheol. 136 (1837). Obundenhet i seder har ju alltid funnits. Almqvist God. 91 (1838). Tänkandets obundenhet av dogmer. Alving SvLittH 1: 97 (1929).
Spoiler title
Spoiler content