publicerad: 1927
FÖR fö4r l. fœ4r-, adj. ((†) komp. -are Hiärne 2Anl. 206 (1706); superlat. -este Därs. 197). adv. (†) -T (FörordnRyttBeklädn. 1777, s. A 4 a).
Etymologi
[fsv. för, frisk o. färdig, duglig, stridbar, farbar (om väg o. d.), motsv. d. før, isl. færr; eg.: som är i stånd att fara l. som kan befaras, vbaladj. till FARA, v.2; med avs. på bet.-utvecklingen jfr FÄRDIG]
1) om person (förr ngn gg om djur), förr äv. om kropp l. lem o. d.: vid full hälsa o. fulla krafter, frisk o. färdig; frisk o. stark, arbetsduglig; förr särsk.: i besittning av mycket stora kroppskrafter, stark, kraftig; numera ss. enkelt ord nästan bl. i förb. frisk och för, förr ofta i förb. stark och för o. d.; äv. (numera bl. arkaiserande) med bestämning inledd av prep. till: i stånd till (ngt), duglig, skicklig till (ngt). Thet är icke tilbörlighit ath the ther starke och fööre äre skole gåå och tiggia. OPetri PEliæ i 2 a (1527). Swerker var nu fast gammal och föga för krigsman. LPetri Kr. 63 (1559). Friskt och fört folk. LReg. 315 (1687). Såsom än i dagh någon kan wara så föhr; at han kan händer emellan giöra en hästsko raker. Isogæus Segersk. 616 (c. 1700). Friska och föhra lemmar. Scherping Cober 1: 334 (1734). Ryttare-Hästen bör vara .. för och stark, frisk och sund. FörordnRyttBeklädn. 1777, s. A 4 a. Du är en ung man och till allt för, men jag är svag af ålder. Lönnberg FnordSag. 1: 58 (1870). — jfr ARBETS-, AVLINGS-, BESLUT-, BO-, DOM-, ED-, FLOG-, FLYG-, HÅRD-, O-, RUST-, RÅD-, TAL-, TUNG-, VAN-, VAPEN-FÖR m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. o. uttr. Bulta .. (på dörren) som tu äst föör (dvs. så mycket du orkar). Messenius Disa 36 (1611). Vthaff Krops starckheet .. mächta föör. Schroderus Liv. 301 (1626).
b) (†) i överförd anv.: skicklig, duktig; god. At igenom någon föhr Man .. medel för .. (de fattigas intagande å hospital) samlas måge. Kyrkol. 28: 6 (1686). Gezelius Svenonius 58 (1688).
2) (†) om sak: i godt stånd l. skick, användbar, duglig; jfr FÄRDIG 1 b. Aff Gods som kastat blifwer ägher lego gifwas, effter som thet war fört til. Sjöl. 1667, Sjösk. 13.
Avledn. (till 1): FÖRHET, r. l. f. (†) = FÖRLEK. Helsingius (1587). Wettersten Forssa 9 (c. 1750). —
FÖRIG, adj. [jfr ä. d. førig] (†) = FÖRLIG, adj.1 En ung och förig man. Leinberg Skolv. 1: 234 (1684). —
FÖRLEK, r. l. m. (†) friskhet o. färdighet, raskhet o. rörlighet; kraft, styrka; äv. bildl. Een man af ganska stoor afvel och förleek. LPetri Kr. 60 (1559). Ålderdoms rådh är vngdoms förleek. Grubb 886 (1665). VRP 15/5 1736. —
FÖRLIG, adj.1 [jfr d. førlig] (i Finl., mindre br.) rask, duglig, arbetsför. Sjelf är jag temmeligen rask och förlig. Fredrika Runeberg (1845) hos Strömborg Runebg IV. 1: 536. KalSvFolkskV 1909, s. 173. jfr Bergroth FinlSv. 194 (1917).
Spoiler title
Spoiler content