publicerad: 1949
OKYSK ω3~ɟys2k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(o-kusk (-sch, -sck) 1526. okysk (-sch) 1526 osv.)
Etymologi
1) (numera i sht i skriftspr.) otuktig, lättfärdig, liderlig; oanständig; om ogift person: som icke iakttar sexuell avhållsamhet; förr äv. dels: som har starkt erotisk läggning, sinnlig, dels om djur: brunstig; äv. i utvidgad l. oeg. anv., om uppträdande, leverne, tankar, ord, hjärta, ögon o. d. Okuscht tall. OPetri MenFall B 8 a (1526). Dens. Kr. 96 (c. 1540; om leverne). Then som okysk ähr .. må .. taga Kådhan som uthflyter af Enebärträ, och smörier sin hemligh tingh thermedh, ty then uthsläcker then onde begärelsen. OMartini Läk. 34 (c. 1600). Okysk .. såsom en Bock. Linc. (1640; under hircosus). Okyske Tanckar. Rudbeckius Luther Cat. 96 (1667). Kolmodin QvSp. 1: 687 (1732; om blick). Wisén Oden 70 (1873). — särsk. (numera knappast br.) om kvinna: icke intakt. SynodA 1: 289 (1718).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) otillåtlig, otillbörlig; som man icke kan gå med på; i sht om ngns begäran: oblyg, omöjlig att villfara, orimlig, omotiverad, obillig, oskälig. Theras begäran ähr okysk och vill falla oss emott. RP 7: 245 (1638). Gifve vij effter dette, då kommer han och bjuder oss åter straxt it okyskt. Därs. 545 (1639). Okysk personlig press på lärjungarna (vid kristendomsundervisningen). SvTidskr. 1947, s. 482. — Anm. till 2. Murberg FörslSAOB (1791) uppger att ordet i denna bet. endast brukas ”i dagl. tal och låg stil”.
Avledn.: OKYSKHET, r. l. f. [fsv. okyskhet] (numera i sht i skriftspr.) till 1: lättfärdighet, otukt, otuktighet; lösaktighet; förr äv. allmännare, om (tillfredsställande av) stark sexualitet (betraktad ss. ngt orent l. syndigt), (stark l. obetvinglig) sexualdrift; förr äv. i fråga om djur: brunstighet, brunst. Okusckheet j tankar oord och gerningar. OPetri MenFall G 4 a (1526). The samma som .. allena för okyskheet skul tagha sigh hustrur. Tob. 6: 17 (Bib. 1541). Icke allena Hoor .. vthan och .. söluga, och skamlösa tanckar äre okyskheet. Schroderus Comenius 826 (1639). Krydder .. som .. (baggen) til Okyskheet reeta kunna. IErici Colerus 2: 127 (c. 1645). Fehrman OrientK 86 (1920). särsk.
a) (†) i uttr. bedriva okyskhet med ngn, bedriva otukt med ngn, ”bola” med ngn. Lagförsl. 495 (c. 1606). At the ginge til annars ächta Hustrur, och medh them Okyskheet bedrefwo. Rudbeckius Luther Cat. 92 (1667).
b) (†) i pl., om olika slag av osedlighet. Vthi Rom gingo på then tijdhen i Swang gruflige okyskheeter. Schroderus Os. III. 1: 11 (1635).
Spoiler title
Spoiler content