SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
OLÄTE ω3~2te, n.; best. -et; pl. -en (UppsDP 16/6 1596, osv.) ((†) = (LPetri Dryck. B 7 a (1557), Törnewall E 5 a (1694))).
Ordformer
(olät 1714. oläte c. 1550 osv.)
Etymologi
[fsv. oläte (i bet. 1); jfr isl. úlæti; av O- 2 o. LÄTE, sbst.1]
1) (†) otillbörligt beteende l. sätt att skicka sig, oskick, ofog, oseder; jfr OLAT 1. (Under ruset) bannatz man och swär, och haffuer the oläte bådhe med ord och åthäffuor, at hwar och en .. må sigh ther öffuer gruffua. LPetri Dryck. B 7 a (1557). Undantagandes at han henne een gång med hugg castigerat, (har han) giörligen undflytt alt oläte och otijdighet. VDAkt. 1699, nr 222. — särsk. [fsv. naar fatigh man faar käte tha faar han mangh wläte] i följ. ordspr.: Ett Ordspråk thet säger, att Fattig mans Käte, / Thet med sig plär hafwa så många Oläte. Törnewall E 5 a (1694); jfr: Fattig mans käti haffuer monge olati. SvOrds. A 6 a (1604; säkerl. felaktigt för oläti).
2) (mindre br.) illaljudande läte; illalåtande o. obehagligt ljud; jfr OLÅT 2. Elephanterne, hwilke wore medh flijt retade til .. at låta sitt grufwelige oläthe, gny och gnislande skalla. Sylvius Curtius 617 (1682). Bäst det var kom det några andra kråkor som under oläten satte sig på taken. Dahlbäck Åb. 186 (1914). (Jägaren) besvarade björnens vrålande med ett vildt oläte äfven han. Modin GTåsjö 196 (1916). — särsk.
a) (†) missljud, dissonans. Oläte i toner. Serenius (1734; under dissonance). De (adjektiv) som lyktas på s, sk och st, kunna för oläte skul icke stå afskilt i Genitivus Indefinitus. Ljungberg SvSpr. 84 (1756).
b) allmännare: oljud, oväsen; buller. (Macedoniernas) swärmerij, buller, galenskap och oläte uthi fyllerijet. Sylvius Curtius 603 (1682). Man hörde hvinandet af vingslagen, trots olätet från slipstenen. Törnblom Rall. 83 (1909).
3) (†) (uttryck för) klagan l. jämmer o. d.; klagorop; jfr OLÅT 3. Weeklaghan och oläte. OPetri JesuPina M 3 a (c. 1550). Hednisk och omåtteligh sorgh och oläte .. wil Gudh icke lidha hoos the Christna. PErici Musæus 5: 303 a (1582).
4) (†) gräl (se GRÄL, sbst.2 I 2), träta, kiv; äv. abstrakt: osämja; jfr OLÅT 4. Thomos säger sigh heller wilia flytta (från makarna som ständigt äro osams) än wara i sådant oläte. Murenius AV 178 (1648). När .. (oenighet o. hat råder mellan äkta makar, så att) the i dageligit Slagzmåhl och oläte framhärda. Kyrkol. 16: 11 (1686). VDAkt. 1792, nr 83.
5) (†) uttryck för förbittring l. misshag, bannor, ”gräl” (se GRÄL, sbst.2 I 3), ”ovett”. Ähr hon så förijfrat blefwen af hans oläte på sin fader .. at aldrigh hörees et got ord så lång som dagen är. ManhaftLöjtn. 50 (1666). Sätta Begynnare en Lärobok i hand, at läsas ord ifrån ord utantil, med hugg och oläte. Bergklint MSam. 1: Föret. 3 (1781). VDP 13/7 1796, § 19.
Avledn.: OLÄTAS, v. (olättias 1624. oolætas c. 1600) (†) till 2: föra oljud, skrika. Kåt kona kættias: En sultin grijs altid oolætas. Bureus Suml. 78 (c. 1600). jfr Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624).
OLÄTIG, adj. (†)
1) till 3, om barn: skrikig, gnällig, kinkig; jfr olåtig 2. VRP 27/1 1737.
2) till 4, = olåtig 3. Mannen (är) .. idkeligen olätig medh grufvelige eeder och bannor. VDAkt. 1704, nr 132. Därs. 1710, nr 186.
Spoiler title
Spoiler content