SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÄTE 3te2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (3SAH 23: 324 (c. 1640) osv.) ((†) = (Messenius Blanck. C 2 b (1614), Lagerström Bunyan 2: 50 (1727)); -er Stiernman Riksd. 927 (1635)).
Ordformer
(läte 1555 osv. lätha c. 1685. lätä 1602. lätter, pl. 1635)
Etymologi
[fsv. läte, beteende, sätt att skicka sig, later, ljud, läte, motsv. nor. dial. læte, isl. lǽti, av urnord. lātia-; avledn. av LÅT, sbst.3]
1) (†) beteende, sätt att skicka sig. (Makarnas) daghliga onda läte. LPetri 1Post. N 4 a (1555). Om några .. sådanna åthäffwor, lätter och giärningar, aff androm där wijd (dvs. vid måltider o. samkväm) förefalla, som .. elaka seder förorsaka kunne (så osv.). Stiernman Riksd. 927 (1635). — jfr FAGER-, ÖGNA-LÄTE.
2) om ljud (se LJUD, sbst.1 2).
a) om ljud frambragt av människa; numera bl. om s. k. oartikulerat ljud. Brenner Pijn. 96 (1727). Smärtans läten. Leopold 2: 209 (1815). (Studenterna) förenade sig .. i läten som skulle betyda sång. Fahlcrantz 4: 38 (1865). Hallström Händ. 143 (1927). Låta höra ett knappt mänskligt läte. Östergren (1932). jfr BI-, O-, RÖSTE-, SEGER-LÄTE. särsk.
α) (†) om klagolåt; äv. i uttr. ömkligt l. bedrövligt läte. Så lyckta Talemann: och Mångens Suck och Läte / Moottog hans sista Ord. Dahlstierna (SVS) 135 (1698). Ömkeligt läte. Spegel (1712). Et bedröfligt läte. Widegren 894 (1788). jfr ILL-, KLAGO-LÄTE.
β) (†) om språkljud; äv.: uttal. K og g havva tväggia handa lätä frammanför ä (osv.). JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 87. Sahlstedt Föret. 1 (1773). Af naturen hafve vi den förmånen, att med tungans tilhjällp kunna utföra en oändelig myckenhet af olika läten, som kallas ord. Botin SvSpr. 3 (1777). Circumflexa läten höra vi ganska ofta i svenskan. Almqvist GrSpr. 25 (1837). VetAH 1855—56, s. 59. jfr STAVELSE-LÄTE.
γ) (†) i uttr. fult läte o. d., om ord l. namn o. d. som icke låter vackert. Almqvist DrJ 265 (1834). (Namnet) Rotebro (är) ett platt läte. Dens. Amor. XIV (1839). jfr: En oduglig vers är det ledsammaste läte, hvarmed man kan ängsla en kännare. Bergklint Vitt. 148 (1761).
δ) (†) yttrande; sätt att yttra sig l. tala. SkrVSocLd 22: 125 (c. 1685). (Rehnsköld) Steg så med ett surt och missnögt läte ifrån mig upp och gick tillbakars uth. KKD 2: 248 (1718). Cavaillererne suto lutande, som vid pulpeten öfver en copiebok. Jag .. hölt mit förra läte, om ålderdoms saker (dvs. fortsatte att tala om forntida förhållanden). 1Saml. 7—9: 45 (1775).
ε) (†) i uttr. giva ngt läte ifrån sig, övergående i bet.: låta höra av sig. CAEhrensvärd Brev 1: 155 (1788).
ζ) (†) bildl. Mera upmärksam på en sträng Rätts alfvarsamma röst, än på et menskligit medlidandes, i verldens tycke förakteliga läte. Ekelund Fielding 420 (1765).
b) om (för varje särskild art karakteristiskt) ljud som frambringas av djur. Verelius Gothr. 217 (1664). Dahlman Reddej. 121 (1743). Fårets läte. Eurén Kotzebue Span. 4 (1797). Hundens skällande läte. Sundevall Zool. 26 (1835). FoFl. 1931, s. 282. jfr DJUR-, FÅGEL-, FÅRA-, GROD-, HUNDA-, KATT-, KORP-, KRÅK-, MYGG-, PARNINGS-, VARNINGS-, VILDDJURS-, ÅSNE-LÄTE m. fl.
c) (numera föga br.) om olika slag av buller (se d. o. 1) o. dyl. l. om ljud som frambringas gm musikinstrument o. d. Juslenius 224 (1745). Släggornas läte vid et stort Bruk. Björnståhl Resa 1: 241 (1771). När .. ett svagt läte tillkännagaf låsets förening med dörrposten (så osv.). Almqvist DrJ 392 (1834). Trumpeten .. gifver ett .. smattrande .. läte. Oscar II IV. 1: 85 (1867, 1890). Skulle hon nu dyka ned på honom, innan han hunnit börja sina läten med träbenet? Moberg Sedebetyg 202 (1935).
d) (numera knappast br.) allmännare: ljud; förr äv.: sätt varpå ngt låter. Den, som i mörkret oroas af förskräckeliga läten, .. den kan (osv.). Mörk Ad. 1: 394 (1743). För bättre läte skul, hafa hviner och skiner et enstafigt Perfectum, hvint, skint. Ljungberg SvSpr. 134 (1756). (Kärestans) röst är såsom ett vackert läte / och såsom en lustig musik i bergen. Fröding Guit. 12 (1891). jfr KRUPPAL-, NATUR-, SURR-LÄTE. särsk. (†) i uttr. ngt har ett behagligt läte, ngt låter behagligt; bildl.: ngt förefaller vara behagligt. Höpken 2: 93 (1747).
Spoiler title
Spoiler content