publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OMÄNGD, r. l. f. [jfr t. unmenge] (mera tillf.) otalig mängd, otal; jfr o- 3. En omängd korridorer. Bergman Kerrm. 83 (1927). —
OMÄNGD, p. adj. [fsv. omängder] (numera i sht i vitter stil; jfr dock slutet) icke uppblandad med ngt; oblandad; obemängd; ren; äv. oeg. l. bildl. Omengdt wijn. VarRerV 19 a (1579). Hör ödemarkens omängt äkta röst! Karlfeldt FlBell. 12 (1918). särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] (i lagspr.) i uttr. sälja o. d. mängt för omängt, se mänga, v.1 1 a. —
OMÄNNISKA, äv. (ngt vard. l. i vitter stil) OMÄNSKA, sbst.1 [jfr t. unmensch] person som (i ngt avseende) saknar de egenskaper vilka anses vara för människan kännetecknande, l. som har l. visar egenskaper vilka (i hög grad) avvika från det normala l. naturliga; vanl. nedsättande, särsk.: rå l. bestialisk l. känslolös l. grym människa, monster, vidunder, odjur o. d.; ngn gg äv. om person som icke nått den andliga utveckling l. kultur som bör utmärka människan (o. som utmärker den högtstående människan); jfr människa 5 b, o- 2. Med lust och nöge fegna sig af wåldsam blods vtgiutelse .. är .. wahnslächtande omenniskiors och tyranners art. Sahlstedt Hoffart. 137 (1720). En menniska af öfvermenskligt slag — en art omenniska. Almqvist Mål. 48 (1840). (Jordens befolkning) består (enl. romantikerna) af snillen (eller gudar eller verkliga menniskor ..) och omenniskor. Lysander Almqvist 297 (1878). När hon blev sjuk, då körde de bort henne, de omänniskorna. Wester Reymont Bönd. 2: 114 (1924). —
OMÄNSK, adj. (omensker) [till fsv. mänsker (eg.: mänsklig), mild, givmild, motsv. isl. menskr, mänsklig (se människa)] (†) omänsklig. Helsingius (1587). —
OMÄNSKA, sbst.2, f. [fsv. omänska, handlingssätt som icke anstår en människa; till fsv. mänska, mildhet (se människa), l. till omänsk] (†) omänsklighet. Spegel (1712). Serenius (1741). —
OMÄNSKLIG3~20, stundom 040 (ome´nsklig Weste), adj.; adv. = (†, BtÅboH I. 6: 193 (1634), Weise 14 (1697)), -a (†, G1R 29: 281 (1559: omenniskelige), Schultze Ordb. 2988 (c. 1755)), -en (†, RARP 1: 153 (1631), Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-elig (-gh) 1559—1839. -lig (-gh) c. 1550 osv.) [jfr mlt. unmenschlik, t. unmenschlich]
1) (numera bl. mera tillf.) som saknar de för människan utmärkande egenskaperna; som icke är av mänsklig natur o. d.; äv. i fråga om diktad person i roman l. skådespel o. d.: som icke gör intryck av att vara l. höra samman med en värklig, levande människa; ngn gg äv. om röst: som icke tillhör en människa. Isogæus Segersk. 1120 (c. 1700; om röst). Ett öfver all mensklighet ohinneligen upphöjdt, och icke blott öfvermenskligt, utan egentligen omenskligt gudomligt. Atterbom PoesH 2: 7 (1848). (Harpagon) hade något abstrakt och omänskligt över sig. Han var Girigheten, inte den girige. DN(A) 1921, nr 69, s. 1.
2) (utom i a numera bl. mera tillf.) som har l. visar sådana egenskaper som icke äro naturliga för en människa l. för människor l. som (i ngt avseende) saknar de för vanliga människor utmärkande egenskaperna; onaturlig; förr äv. övergående i bet.: illasinnad l. gudlös l. moraliskt ond. Funnes och någon som .. så omenniskeligh wore, att han sigh till Rijke, Land eller Furstendöme, olageligen komma wille. Lagförsl. 10 (1609). Somme kunna finnas, som så omensklige äro, at the sådan naturlig kärleek (dvs. fosterlandskärlek) låta hoos sig .. uthsläckas. Gustaf II Adolf 192 (1617). Jag tror att .. (genier) i jämförelse med vanliga författare är på en gång mänskligare och omänskligare. Wägner Lagerlöf 1: 65 (1942). särsk.
a) som saknar all medkänsla l. barmhärtighet o. d.; grym l. bestialisk l. känslolös l. obarmhärtig; äv. med sakligt huvudord (l. ss. adv.): som visar l. präglas av dylik egenskap. Svart Gensw. G 2 a (1558: omendzlige). (Cesare Borgia) war omennisklig, grym och omild. Rudbeckius KonReg. 166 (1615). Lagen är inte så omänskligt sträng nu som förr. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 2: 34 (1918); jfr 4 b. Den omänskliga modern .., som .. låtit sina barn hungra och frysa. 3SAH LIII. 2: 316 (1942).
b) som icke passar l. anstår l. är värdig en människa; otillständig; äv.: som icke gör intryck att härröra från en människa l. människor; utan bestämd avgränsning från o. numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till a l. 4. G1R 29: 280 (1559). Itt omenniskeligit skrij. Petreius Beskr. 1: 28 (1614). Det är nöjet man finner deri (dvs. i jakt), hvilket jag håller för omenskligt. Leopold 5: 374 (1795). Rudin OrdUngd. 1: 110 (1894).
3) som överskrider det vanliga mänskliga måttet; särsk.: som överstiger (vad man kan begära av) mänsklig förmåga; stundom övergående i bet.: outhärdlig; utan bestämd avgränsning från 4. Ludvigsson Norman 37 (c. 1550). Then omenskeliga Ålder som the forna Fäder hafwa lefwadt ut: the ther hafwa hunnit til sina 800 och 900 åhr. Swedenborg RebNat. 3: 308 (1718). (Arbetstiden för lokomotivförare) är värkligen omänsklig. GHT 1895, nr 256 A, s. 2. Hennes blotta namn kom smärtan inom honom att stegras till det omänskliga. Hellström Malmros 328 (1931).
4) [jfr 2 (a, b), 3] (numera bl. ngt vard.) i utvidgad anv.
a) om ränta l. lön l. kvantitet o. d.: orimligt l. otillständigt hög l. stor; äv. i n. sg. i substantivisk anv., i uttr. omänskligt med ngt, oerhörda l. enorma mängder av ngt; äv. allmännare (om oväsen o. d.): ”förskräcklig” (se d. o. 2), ”ryslig” o. d. HT 1900, s. 62 (1713; om ränta). Det var ett omänskligt stoj och lif. Melander UnderlL 108 (1912). Det fanns rent omänskligt med fisk i Lyngtjärn. Strömberg MannNeg. 128 (1915). Månsson Rättf. 1: 195 (1916; om lön).
b) ss. adv., närmande sig l. övergående i anv. ss. rent förstärkningsord: orimligt l. omåttligt l. enormt l. oerhört l. ”förskräckligt” o. d. BtÅboH I. 6: 193 (1634). Att köpa (kreaturs-)foder .. (i april) är omenskeligt dyrt. Almqvist Grimst. 18 (1839). Du som får så omänskligt vackra barn. Martinson Kvinn. 210 (1933).
Avledn.: omänsklighet, r. l. f. särsk. till 2 a: grymhet l. känslolöshet l. obarmhärtighet o. d.; äv. konkretare, om handling(ssätt) o. d. Helsingius (1587). Rudin 2Evigh. 2: 266 (1883, 1888; konkretare).
Spoiler title
Spoiler content