publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OPERSONLIG.
1) som icke är knuten till l. förbunden med l. hänför sig till en viss person; som icke utgöres av en person. Nyblæus Forskn. 2: 624 (1881). Opersonlig benämna vi den ansvarighet, som hvilar på ”fartyg och frakt” allena. Lang FinlSjör. 1: 205 (1890). Bestämmelse om s. k. opersonligt resgods, d. v. s. rättigheten att försända effekter såsom resgods utan att resande medföljer. SDS 1898, nr 506, s. 2. Andelslagets firma är opersonlig. Hernberg Rättsh. 379 (1922). särsk. språkv.
b) om sats, konstruktion, uttryck o. d.: konstruerad utan personligt subjekt (utan utsatt subjekt l., vanl., med formellt subjekt). Kræmer EnstafvOrd 86 (1882). Om den opersonliga konstruktionen. Ljunggren (1926; boktitel).
c) om verb (betecknande ett skeende, tillstånd o. d.): som normalt blott kan konstrueras med formellt subj. (icke med personligt subj.). Murberg FörslSAOB (1791). Moberg Gr. 42 (1815). Beckman SvSpr. 197 (1904).
2) som saknar personlig, individuell prägel. Geijer I. 1: 117 (1818). (Vissa) föräldrar betala gärna en något högre skolavgift för att veta att deras barn icke behandlas som ett opersonligt nummer i mängden av kamrater. Verd. 1889, s. 276. särsk.
a) som i sitt uppträdande icke låter sina personliga, individuella drag framträda l. synas, som icke låter sitt uppträdande färgas av sin personliga inställning, smak o. d.; ofta närmande sig bet.: konventionell. Levy kom sent, brådskande, tillknäppt, opersonlig som en paragraf. Siwertz Sel. 2: 188 (1920). Mot våra vänner var hon rätt opersonlig. Söderhjelm MVärld 1: 106 (1929).
b) om sak: som icke är präglad l. färgad av ngns (tillvärkarens, innehavarens o. d.) personliga, individuella inställning l. sätt att tänka l. smak o. d.; ofta övergående i bet.: konventionell, stel. Om det konventionella och traditionella blir förhärskande, uppkommer en övervägande opersonlig stil. VerdS 163: 19 (1909). Lokalen verkade förnäm, kall och opersonlig. Hammenhög PoB 571 (1931). (Skolpojkens) uppsatser .. voro tämligen släta och opersonliga. Swensson Willén 139 (1937).
Avledn.: opersonlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara opersonlig. Schulthess (1885). TySvOrdb. 2480 (1932). särsk.
1) (tillf.) till 1, 2, konkret, om varelse utan personlig, individuell prägel. Då hr de Coulanges ser i .. (Aeneas) icke en menniska, utan ett gudarnes redskap, en opersonlighet utan lidelser, så (osv.). GHT 1873, nr 11, s. 3.
2) till 2 b: egenskapen att vara opersonlig. Norström Masskult. 99 (1910). De engelska hemmen äro standardprodukter, opersonlighetens personifikation. Lo-Johansson StädAnsikt. 22 (1930). —
Spoiler title
Spoiler content