SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORATOR ωra3tor2, m.||(ig.); best. -n; pl. -er ω1ratω4rer l. ωr1-. Anm. Ordet förekommer i sg. i best. anv. utan slutartikel i Lagerbring Skr. 108 (1748).
Etymologi
[jfr t. o. eng. orator; av lat. orator, avledn. av lat. orare (se ORERA)]
1) person som håller (utsetts att hålla) högtidstal(et) vid en mer l. mindre officiell högtidlighet, högtidstalare; äv.: vältalare. Then Romerske Orator och Borgemestare Cicero. Berchelt PestOrs. B 6 a (1589). En stor Lagstiftare, stor General stor orator och Poet, kan utan afsaknad umbära titel af Chymicus. Lagerbring HistLit. 92 (1748). Elbers var gunås mera en muntergök, än en orator. Almqvist AmH 2: 160 (1840). Det var första och enda gången i mitt lif som jag uppträdt som orator. Hillman Palacio Valdés DJulR 110 (1912). Orator utses och fungerar fortfarande (vid prästmötena). Brilioth SvKyrkKunsk. 346 (1933). — jfr PREDIKSTOLS-, PRÄSTMÖTES-ORATOR. — särsk. (†) om lärare i vältalighet. Lagförsl. 74 (c. 1609).
2) (†) ordförande l. talesman för en korporation o. d. Dhen 19 Julij war it vtskååt aff Adelen till presteskapet, hwilkes Orator war Greffue Erich Oxenstierna. HSH 22: 81 (1650). Ödman VårD 1: 52 (1887).
3) (†) sändebud; ombud. Danmarks riikis rådz fulmyndige och mectuge forskickte ambasather, oratorer och szendebud. SvTr. 4: 149 (1534). Geijer I. 1: 305 (1845).
Ssgr (till 1, föga br.): A: ORATOR-FASONER, se B. —
-STOL. (†) talarstol. Mannercrantz EngSpr. 45 (1783).
B: ORATORS-FASONER, pl. (orator- 1934. orators- 1934) (mera tillf.) jfr fason 6. Östergren (1934). —
-ORD. (†) ord som användes i offentligt l. högtidligt tal. Thorild Gransk. 1784, 1: 24. —
-ÄRA. (tillf.) ära som tillkommer ngn i egenskap av vältalare. Hammarsköld SvVitt. 2: 91 (1819).
Spoiler title
Spoiler content