[jfr t. oratorie; jfr äv. it. oratoria; av lat. oratoria, eg. f. sg. av oratorius, adj., oratorisk, retorisk, avledn. av lat. orator (se ORATOR)]
(†) talarkonst, vältalighet; äv.: vältaligt uttryckssätt o. d.; äv. med klandrande innebörd, om högtravande l. svulstigt uttryckssätt o. d. Dähnert 237(1746). Oratorien eller Rhetoriken (blev) med mycket alfvar .. idkad. Lagerbring HistLit. 245(1748). (Talet i fråga) äger .. alldeles ingen Oratori, för att andas en så mycket renare vältalighet. SvLitTidn. 1819, sp. 223. Meurman(1847).
