[jfr t. oratorisch; bildat till ORATOR;jfr äv. lat. oratorius]
1) som har avseende på l. sammanhänger med l. är utmärkande för vältalighet, retorisk; vältalig; äv.: högtidlig; i sht om tal, framställning, stilart o. d., stundom om person l. folk; äv. övergående i l. närmande sig bet.: uppstyltad, högtravande, bombastisk, svulstig. Tå och Hr Richs-Cantzleren medh .. een oratorisch sermon remonstrerade sakens beskaffenhet. RARP 9: 155(1664). (Författarens) penna är mägta oratorisk. SvMag. 1766, s. 905. Den oratoriska stilen. PH 12: 246(1781). Oratorisk grannlåt. Tegnér (WB) 3: 181(1818). Laurin 2Minn. 480(1930). — särsk.
a) språkv. o. estet. i uttr. oratorisk fråga, retorisk figur bestående av en i frågeform avfattad framställning som icke avser att framkalla ngt svar, retorisk fråga. Sundén o. Modin Stil. 28(1871). Noreen VS 5: 129(1906).
b) (numera knappast br.) språkv. i uttr. oratorisk accent l. betoning, satsaccent, logisk accent; jfr MENINGS-ACCENT.Lyceum 2: 116(1811). Enberg SvSpr. 402(1836). Sundén(1887). särsk. (†) mus. om ett starkare framhävande av vissa toner l. ackord. De oratoriske och patetiske accenterne uti Sången. Mecklin BegTonk. 49(1802). BonnierKL 1: 40(1922).
