publicerad: 1950
ORDONNANS or1donaŋ4s, äv. å1r-, l. -då-, stundom -an4s (ordonna´ns Weste; årrdånnángs Dalin), m. resp. (om sak) r. l. m. ((†) n. Lindfors (1824)); best. -en; pl. -er; förr äv. (i bet. 5 o. 6) ORDONNANSIE, m. l. f., anträffat bl. i pl. -ier.
Ordformer
(ordenans 1708. ordnantz- 1710 (: ordnantz Corporal:n). ordo(n)nance 1629 (: rättegångs ordonnance)—1857. ordonnancier, pl. 1781. ordonnans (-na-) 1707 osv. ordonansier, pl. 1632. ordonantze 1621. ordo(n)-nence 1697—1722. jfr ORDINANTIA anm., sp. 1163)
Etymologi
[jfr d. ordonnans, nor. ordonans, t. ordonnanz, eng. ordonnance; av fr. ordonnance, avledn. av ordonner, uppkommet gm ombildning i anslutning till donner (se DONERA) av ffr. ordener, av lat. ordinare (se ORDINERA). — Jfr ORDINANTIA]
1) hist. om ä., utländska förh.: viss slagordning; företrädesvis i uttr. spansk-ungerska ordonnansen, nederländska ordonnansen. NF (1888). 2NF (1914).
2) (numera bl. ngn gg i fackspr.) i fråga om ett byggnadsvärk, en anläggning l. ett konstvärk o. d.: anordning l. utformning enligt en viss plan l. i en viss stil, övergående i bet.: form, stil; komposition; förr äv. mer l. mindre konkret, om plan l. ritning till byggnad l. om utrustning l. utsmyckning av ngt i enlighet med viss plan l. i viss stil l. om parti av byggnad uppförd i viss kolonnordning. Josephson Tessin 1: 141 (cit. fr. 1699). Förnämligast vid Tårg, samt andre allmänne platzer, (böra) alla tilbyggande hus äga lika ordonance, på sine yttre faciater. PH 2: 1284 (1736). (För att rätt utsmycka en byggnad måste man känna) Faconer på Hörn-Spisars ordonance, runda och kantige. Carlberg SthmArchitCont. D 1 b (1740). Inuti Husen (böra vid festliga tillfällen anordnas) beklädningar, förbygde rum med tienlige Ordonancer af Skiänckar, Piramider, Upsatzer och Altaner. Därs. H 3 b. (Operan i Lissabon) är både rymlig, komod och superb till dekorationer efter Villets ordonans. Tersmeden Mem. 1: 257 (c. 1780). Ordonnancen är utan sammanhang. MoB 5: 80 (1784; i fråga om en målning). Lövträd .. växa på gräsmarken .. (i parken) i ännu skönjbar, skön ordonnans. SvTrädgK 1: 69 (1930).
3) (numera bl. om ä., i sht utländska förh.) hist. av myndighet fastställd bestämmelse, förordning, stadga, statuter; äv. konkretare, om den skriftliga handlingen; särsk. [med anslutning till motsv. anv. av fr. ordonnance, span. ordenanza] om visst slag av lagar l. förordningar i de romanska länderna (dekret). LMil. 4: 610 (1695). 1666 års Tull-taxa och Ordonance. 2RARP 10: 270 (1738). Vallagen (i Frankrike) förändrades genom en ordonans. AB 1831, nr 185, s. 2. Philip V:s (av Spanien) ordonnancer. KrigVAT 1843, s. 331. Grimberg VärldH 7: 66 (1936; om förh. 1357).
4) (†) kommendering, order. Tå han får ordonantze föllier han grefwens regemente. Gustaf II Adolf 257 (1621). Pfeiffer (1837).
6) (†) (läkar)ordination. HdlCollMed. 1698, s. 1237. Acrells ordonance som alla qvällar föreskrifvit mig ett bad emot finnar som jag fådt i ansigtet. JGOxenstierna Dagb. 17 (1769). Bremer Brev 3: 441 (1856).
7) (†) direktion, ledning, styrelse. Directionen och ordonencen öfwer Kongl. Byggnader. CivInstr. 292 (1697).
8) (†) ordonnanstjänst; äv. i sådana uttr. som vara o. d. på l. ha ordonnans, tjänstgöra ss. ordonnans (i bet. 9). LMil. 3: 312 (1693). Hr. Öfwersten, hoos hwilken jag hade ordonantz. KKD 1: 71 (c. 1710). I vaktmästare-rummet sitter en hästgardist på ordonnans. Liljecrona RiksdKul. 145 (1840). Hos Kongl. personer kommenderas alltid officerare på ordonnans. TjReglArm. 1858, 1: 54.
9) person som står till en överordnads förfogande för att utföra vissa uppdrag o. tjänster åt denne, särsk. överbringande av tjänstemeddelanden, budsändning o. d., i sht förr äv. personlig uppassning; företrädesvis (o. numera nästan bl.) i fråga om dylik tjänst vid militärt förband l. förband med liknande organisation (t. ex. inom civilförsvaret); förr äv.: ordonnansofficer. Beriden ordonnans. KKD 10: 111 (1708). Under sitt vistande i Sevilla hade vår kapten från Centa tagit till tjenare och stöfvelborstare, ordonnans som det kallas, en soldat Curro. Lundgren MålAnt. 1: 345 (1870). De hos konungen och drottningen kommenderade vakthafvande kaptener och ryttmästare tjenstgöra äfven såsom ordonnanser. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 280 (1879). Han (fick) anställning vid kungl. operan som ordonnans, hvars uppgift det är att löpa staden kring och kalla de olika kårerna till tjänstgöring eller meddela ändringar i repertoaren. Hellander Teat. 54 (1898). Hemskydd. 63 (1939). — jfr CYKEL-, MOTORCYKEL-, POST-, VELOCIPED-ORDONNANS.
Ssgr (i allm. till 8, 9, i sht mil.): ORDONNANS-AVDELNING~020.
1) militärt förband (tillhörande stabsförband) med uppgift att bestrida ordonnanstjänst; äv. om förband för utbildning av ordonnanser. 2NF 37: 819 (1925).
-KOMPANI.
2) [efter fr. compagnie d'ordonnance] (förr) till 10; benämning på vissa franska kavallerikompanier som icke hörde till ngt visst regemente. Geijer I. 1: 87 (1818). SvUppslB (1934). —
(jfr 9) -KORPRAL. (†) korpral tjänstgörande ss. ordonnans. KKD 10: 133 (1708). Därs. 11: 137 (1710). —
(jfr 9) -OFFICER, äv. -OFFICERARE. [jfr t. ordonnanzoffizier, fr. officier d'ordonnance] subalternofficer beordrad till viss tjänstgöring hos kunglig person (prins); förr äv. om officer vid de högre staberna, med tjänstgöring motsvarande en stabsadjutants. Ordonnance-Officerare hos H. K. H. Kron-Prinsen. Hofcal. 1814, s. 88. SvStatskal. 1939, s. 267. —
-POLIS.
1) polisman som tjänstgör ss. ordonnans åt polisman i befälsställning.
2) i vissa större städer: särskild avdelning av polisvärket med uppgift att handlägga vissa (särsk. administrativa) ärenden som icke lyda under kriminal- l. ordningspolisen (t. ex. delgivning, fattigvårdsärenden); jfr central-polis; äv. om enskild polisman tillhörande dylik avdelning. GHT 1895, nr 290 A, s. 3. SFS 1938, s. 1260. —
(jfr 9) -SOLDAT. [jfr t. ordonnanzsoldat] (†) soldat tjänstgörande ss. ordonnans. Atterbom Minn. 578 (1819). —
(jfr 8) -TJÄNST. [jfr t. ordonnanzdienst] tjänst ss. ordonnans; äv. om den organisation som uppbyggts för dylik tjänst. Lefrén Förel. 1: 138 (1818). SFS 1941, s. 1152. —
(jfr 9) -TRUMPETARE. (†) trumpetare tjänstgörande vid en ordonnansavdelning, med uppgift att blåsa signaler o. d. DA 1825, nr 216, s. 2. —
(jfr 9) -UNDEROFFICERARE. [jfr t. ordonnanzunteroffizier] (†) underofficer tjänstgörande ss. ordonnans; jfr -officer. KrigVAT 1850, s. 485.
Spoiler title
Spoiler content