publicerad: 1951
OSTADIG ω3~sta2dig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -stadh-. -ig (-igh) 1536 osv. -ug(h) 1526—1604)
Etymologi
1) som icke står l. ligger fast l. säkert; som icke har fast läge; som lätt faller l. kan falla l. ändra sitt läge; rankig; vacklande; förr äv. om ämne: som har lös l. mjuk konsistens, som (lätt) ger efter för l. förändrar form vid tryck. Bordet är ostadigt, har ostadiga ben. VarRerV 62 a (1579); möjl. till 3. Helsingius (1587). En ostadig enkell dörr .. gåendes med träslåer. HFinLappm. 3: 139 (1738). Intet vattn eller någon olja (är) så lös och ostadig, som människans hjerta. Borg Luther 1: 549 (1753); jfr 3 b. Stolpen blir ostadigare för varje stormdag; du måste stötta den. Östergren (1934). — särsk.
a) om ngns ben l. fötter, äv. knän o. d.: som man icke kan stå l. gå säkert l. fast på resp. som icke förmår uppbära kroppen säkert l. fast; äv. om ngns hand l. arm o. d.: varmed man icke kan hålla l. gripa ngt l. skriva o. d. säkert l. stadigt, icke fast, darrande o. d.; äv. om person l. djur: som icke kan stå l. gå osv. säkert l. stadigt; särsk. i uttr. (vara) ostadig på benen, förr äv. på foten. Psalt. 69: 24 (öv. 1536). Alla hender skola nedher falla, och all knää skola wara ostadigh som watn. Hes. 7: 17 (Bib. 1541). Verelius 137 (1681: på Foten). (Åsnor) äro nog ostadige och ledsamme för en ovan at rida på. Osbeck Resa 36 (1751, 1757). Risberg Prop. 8 (1905; om fötter). Ibland kom någon ut (från värdshuset) på ostadiga ben. Mörne Ekv. 76 (1932). Ostadig hand. Hammar (1936).
b) i utvidgad anv., om läge, gång, steg o. d.: icke fast l. säker; vacklande l. raglande l. sviktande o. d.; äv. ss. adv.; stundom svårt att skilja från 3. SalOrdspr. 5: 6 (öv. 1536). (De cypriska kvinnornas) ostadige och orkelöse gång. Ehrenadler Tel. 142 (1723). (Han) vandrade .. hem med något ostadiga steg. Lange Thackeray Esm. 31 (1926). Du minns väl att palmen står ostadigt! Aurell TybGård 9 (1932).
2) (utom i b numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) som icke stannar l. håller sig (kvar) på en plats; kringirrande l. (kring)flackande; utan fast bostad; jfr FLYKTIG, adj.1 2. Ostadhigh warde hans barn och tiggie. Psalt. 109: 10 (öv. 1536; Bib. 1917: husvilla). Ostadugh och flychtugh skalt tu (dvs. Kain) bliffua på iordenne. 1Mos. 4: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Ostadiga och löpande präster. OxBr. 12: 382 (1618; om präster som söka tjänst utanför stiftet). VetAH 1814, s. 93 (om växter). — särsk.
a) (†) om bostad o. d.: icke fast l. stadigvarande, tillfällig. Widekindi G2A 125 (c. 1676). VDAkt. 1705, nr 39.
b) (fullt br.) om blick o. d.: irrande, flackande; äv. om sken o. d.: fladdrande, äv.: icke stadigvarande, som stundom försvinner. Han lade märke till hennes ostadiga blick. Ostadugt ögnalått (dvs. blick), ostadigt sinne. SvOrds. B 8 b (1604); jfr 3 b. Hedin Pol 2: 496 (1911; om norrsken). Krusenstjerna Pahlen 4: 337 (1933; om ögon).
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2); särsk.: som utmärkes av brist på fasthet l. stadga l. säkerhet; vacklande l. osäker; ombytlig l. föränderlig; skiftande, växlande. KyrkohÅ 1931, s. 222 (1540). (Herrar o. furstar) skola tenkia, at the haffua itt ostadught och stackot herradöme. OPetri Kr. 155 (c. 1540). Den ostadhige lyckan som alle menniskior uth[af] naturen ähre underkastadhe. OxBr. 5: 168 (1622). När bruket i skrifsättet är ostadigt, så at en til exempel skrifver Enka, en annan Änka. Botin SvSpr. 40 (1777). Lange Mörd. 202 (1949; om röst). — särsk.
a) om person: som icke (säkert) står l. håller fast vid ngt (t. ex. en föresats l. ståndpunkt l. böjelse o. d.); som ofta ändrar sig; ombytlig; flyktig; vankelmodig; förr äv. dels: som i ett visst fall ändrat sig, dels allmännare, övergående i bet.: som saknar allvar o. stadga, lättsinnig l. opålitlig o. d.; särsk. i uttr. ostadig (ut)i, förr äv. av l. på (se α) ngt. En twehoghadher man är ostadugh j alla sina wäghar. Jak. 1: 8 (NT 1526). G1R 28: 441 (1558; allmännare). För dätt han hafwer waridt o-stadigh (dvs. övergivit sin trolovade för en annan), skall han mista sin ryghudh. ÄARäfst 10 (1596). (Han) förbannade och tviade de ostadige qvinfolkens sinner och ville förgääta all kärleek. UHiärne Vitt. 43 (1668). Hans hustro .. haf(ver) i sin mans frånwaro .. hållitt sigh myckett ostadigh, (o.) alltidh gerna waritt i giestebodh och dryckestugor. VDAkt. 1674, nr 2 (1673). Brask Pufendorf Hist. 311 (1680: aff). Ostadig har ej trefnad. Granlund Ordspr. (c. 1880). Till .. (de stämningslabila) höra möjligen de otåliga och ostadiga (människorna). Antoni Nerver 119 (1946). särsk.
α) (i sht jur., ngt ålderdomligt) som icke håller fast vid tidigare yttranden l. som ändrar sina uppgifter l. utsagor (ang. ett händelseförlopp o. d.). ConsAcAboP 2: 286 (1661: på). Är vitne i sin utsago o-stadigt, .. och säger nu ett, nu annat ..; thet bör ej gälla. RB 17: 26 (Lag 1734).
b) om lynne, karaktär, sinne, hjärta o. d.: som utmärkes av ombytlighet l. flyktighet l. vankelmod o. d.; i sht förr äv. (om glädje) övergående i bet.: kortvarig; förr äv. (om uppförande l. handlingssätt o. d.) övergående i bet.: som vittnar om brist på allvar l. stadga, lättsinnig o. d. Fölg icke hwar och en wägh, såsom the ostadiga hierta göra. Syr. 5: 11 (öv. 1536). Denne wärlden är Full medh ostadigh Frögdh. Visb. 3: 19 (c. 1631). C. — (betyder) lättsinnigt och ostadigt uppförande. FörslSkolordn. 1817, s. 89. Geijer SvFolkH 2: 178 (1834; om lynne). En ostadig karaktär. Östergren (1934).
d) (numera knappast br.) om värksamhet o. d.: som sker l. utföres med (oregelbundna) uppehåll l. avbrott; som utmärkes av (ständiga) växlingar, ryckig o. d. Om pigan miölkar ostadigt, och tå och tå stadnar med miölkningen, så (osv.). Broocman Hush. 3: 7 (1736). Tessin Bref 1: 303 (1753).
e) (†) om bekännelse l. beskyllning o. d.: vars innehåll växlar från det ena tillfället till det andra l. som saknar konsekvens o. inre sammanhang l. fast l. pålitlig grund; äv. i uttr. ostadig i sig; jfr a α. Rätten (finner) desze Lindelöfz tillmäler (om stöld m. m.) alldeles i sigh ostadhige och medh inge richtige skiäl rootade. BtHforsH 3: 181 (1642). Påijkiens suar och bekiennelsse ähr ostadigh så han flyr medh sit Taall både hit och dit. ÅngermDomb. 1648, s. 30.
g) om väder(lek), klimat, vind o. d., förr äv. om luft: som icke håller sig oförändrad l. lika (under ngn längre tid), ombytlig, växlande; äv. om årstid (i sht vinter): som utmärkes av ostadig väderlek. Ostadigth väder. G1R 28: 349 (1558). Om natten blef vinden ostadig. Landell Bligh 40 (1795). MoB 7: 127 (1810; om luft). Klimatet (i Genève) är ostadigare och mindre hälsosamt än i Lausanne. Nicander Minn. 1: 253 (1831). Höjer Sv. 2: 1019 (1879; om vintrar). Rydelius Tolstoj Snöst. 476 (1927).
Avledn.: OSTADIGHET3~002 l. ~200 (osta´dighet Weste), r. l. f. [fsv. ostadhughet] till 1—3: egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara ostadig; särsk. bildl.: vacklan l. ombytlighet l. föränderlighet o. d.; äv. (i sht i pl.) konkretare, övergående i bet.: växling(ar) l. förändring(ar) o. d. Jak. 3: 16 (NT 1526). Haffuer konung Karl (Knutson) meer än nogh försökt werldennes o-stadigheet. OPetri Kr. 266 (c. 1540). Strindberg NSvÖ 2: 84 (1906; konkretare). särsk.
a) till 3 a: egenskapen att icke hålla fast vid ngt; ombytlighet l. flyktighet l. vankelmod o. d.; äv. konkretare, om handling o. d. som vittnar om ombytlighet osv.; förr äv. övergående dels i bet.: saknad av allvar o. stadga, lättsinne, opålitlighet o. d., dels i bet.: (klandervärd) benägenhet att flytta l. byta bostad (jfr ostadig 2). Thet wart föregiffuit at .. (konung Valdemar) war för sitt löszachtiga liffuerne och ostadughet skuld, icke skickeligen til, at bliffua i regementet. OPetri Kr. 89 (c. 1540). At utflyttningarne skedt .. (bl. a. på grund av) vår menighets naturliga ostadighet. Faggot PVetA 1760, s. 14. Dahlbäck Åb. 252 (1914; konkretare).
b) (†) om egenskap hos skrift(er): saknad av l. brist på konsekvens o. inre sammanhang; jfr ostadig 3 e. Schroderus Sleid. 139 (1610).
c) (†) i fråga om lagar l. författningar: egenskapen l. förhållandet att ha kort giltighetstid l. att ofta ändras; jfr ostadig 3 f. PH 8: 276 (1766). Järta 2: 501 (1828).
d) till 3 g; i fråga om väderlek o. d.; i sht förr äv. konkretare, om växling i väderlek o. d. Swedenborg RebNat. 3: 311 (1718; konkretare).
Spoiler title
Spoiler content