publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSÄMJAKTIG, adj. [avledn. av osämja, sbst. o. v., l. osämjas] (†) präglad av osämja l. söndring. Ett oenigt och osämjaktigt äktenskap. KyrkohÅ 1902, s. 235 (1721). —
OSÄMJELIG, adj., l. OSÄMLIG, adj.1; adv. -en (Lind (1738), Möller (1755)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). (-säm- 1745. -sämje- 1738—1856) [sv. dial. usämmelig; avledn. av osämja, sbst. o. v., l. osämjas] (†) fallen för osämja, som har svårt att samsas (med andra); som lever i osämja (med ngn); ofördragsam, ofridsam. Lind (1738). Det gifves .. menniskor, som icke hafva någon enda förtrogen vän .. emedan de till humeuret äro .. osämjeliga. Rademine Knigge 2: 126 (1804). Osämjeliga makar. Rääf Ydre 1: 138 (1856; om förh. 1632).
OSÄMJIG, adj. (osämjog) [avledn. av osämja, sbst. o. v., l. osämjas] (enst., †) i pleonastisk anv., om tvist. En bedräglig list, / .. en osämjog tvist. Warnmark Vitt. 355 (1686). —
OSÄMLIG, adj.2, l. OSÖMLIG, adj.1; adv. -en. (-säm- 1672 (: osämligheet)—1745. -sömme- 1691) [sv. dial. osämlin, opassande; jfr d. usømmelig] (†) opassande, olämplig, otillbörlig; som icke anstår l. höves ngn; vanhedrande, skamlig; om person möjl. äv.: motbjudande, vidrig. Ingen (skall) kunna wijta oss något osömmeligt. VDAkt. 1691, nr 237. (De) frätande och osämligaste Camerater (näml.) Lasten och Ensligheten. Kling Spect. Ccc 4 a (1735). Juslenius 353 (1745).
Avledn.: osämlighet, r. l. f. (†) ngt opassande l. otillbörligt, otillbörlighet. Slijk osämligheet, som ey mjn ringheet bör. Lucidor (SVS) 218 (1672). —
OSÄMSKAD, p. adj. (i sht förr) Osemskade elgzhud(ar). SkinnkamRSthm 1548—52, s. 4. Murberg FörslSAOB (1791). —
OSÄND, p. adj. särsk. (†) om person: som gör ngt utan att ha uppdrag l. vara ombedd att göra det o. d.; särsk. i uttr. löpa osänd, göra ngt oombedd l. utan tillsägelse o. d. Okallade löpare och o-sende prester (som utan rekommendation l. kallelse sökte få pastorat). VDAkt. 1661, nr 406. Den christliga visheten ålägger oss att .. icke löpa osände. BL 18: 251 (1850). —
OSÄNKBAR3~02, äv. 3~20. om båt (stundom äv. om annat flytande föremål): som icke kan sänkas (gm yttre åvärkan, t. ex. gm torpedering). TIdr. 1882, s. 86.
OSÄNKT, p. adj.2 (†) icke stickad l. broderad. En suart gulskins Dyne osänkt. VgFmT I. 8—9: 87 (1554). —
OSÄTLIG, adj. [sv. dial. osätelig, olydig, förskräcklig; jfr isl. úsǽtiligr, som icke kan tålas, opassande; till säta] (†) metall. om järn l. stål: osmidig, svår att bearbeta; ojämn o. slaggig; äv. om gång (se gång I 9 b slutet), för att beteckna att järnet blir ojämnt o. slaggigt; jfr ettrig 2, marig 3 a, yr. Rinman Jernförädl. 21 (1772; om stål). VetAH 1787, s. 33. Rosborg StångjSmid. 34 (1809; om gång). Gjutjern, så eftersökt .. (därför), att det tål omsmältning utan att blifva osätligt för svarfjernet. SvLittFT 1836, sp. 296. Åkerman Stångj. 100 (1839). —
OSÄTT, n. (enst., †) bakvänt sätt?; hjälplöshet?; jfr o- 2, oart 1, 2. Så beteknar .. Olynde alt hvad .. osätt, olag och otolsamhet, som ålderdomen besvärar. Wettersten Forssa 7 (c. 1750). —
OSÖKANDES, adv. (enst., †) utan att söka (få ngt), utan eftersträvande. Ett godt namn har han funnit osökandes. Wallin Rel. 2: 257 (1827).
Spoiler title
Spoiler content