publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSÖLIG. (†) icke nersmutsad; utan fläckar; ren. Köttmånglarne (skola) altijdh hafwa osölige Duukar under theras Kiött. SthmStadsord. 1: 196 (1670). Aurivillius Gr. 11 (1684; bet. oviss). —
OSÖMLIG, adj.1, se osämlig, adj.2 —
OSÖMLIG, adj.2 (†) som icke kan sys (ihop) l. som icke kan fållas? (Sv.) Osömmeligh (lat.) inconsutilis. Wollimhaus Ind. (1652). —
OSÖMMAD, p. adj. [fsv. osömadher] (med samma bruklighet som osydd) = osydd. Rödh osömed boned. 2SthmTb. 5: 325 (1577). (En) ny osömad särck. BoupptSthm 12/11 1672. Christi osömade kjortel. Lind (1749). Det .. mynt, som med posten afsändes, skall inläggas i omslag af osömmadt .. läder. SPF 1840, s. 255. —
OSÖNDERDELAD3~0020, p. adj. icke sönderdelad, hel. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). särsk. kem. om ämne: icke spjälkad (i sina beståndsdelar) l. nedbruten på kemisk väg. Berlin Farm. 1: 709 (1849). Bolin KemVerkst. 41 (1942). —
OSÖNDERLIG, adj.; adv. -en (Murberg FörslSAOB (1791), Biberg 1: 295 (c. 1820)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). [till söndra] (†) som icke kan skiljas (från ngt annat), vars olika delar icke kunna skiljas från varandra; som icke kan upplösas l. (om band o. d.) slitas av; oskiljaktig; oupplöslig; med pluralt huvudord: som icke kunna skiljas från varandra. Lind 1: 348 (1738). Osönderlig vänskap. Murberg FörslSAOB (1791). Desse olika men osönderlige elementer af det nationella lifvet. Biberg 1: 127 (c. 1814). I osönderlig enhet. Boström 1: 123 (c. 1830). SvT 1852, nr 179, s. 1 (om samband). Claëson 1: 298 (1858). ss. adv.: oskiljaktigt, oupplösligt. Murberg FörslSAOB (1791). Biberg 1: 295 (c. 1820). —
OSÖNDRAD, förr äv. OSYNDRAD, p. adj.
1) (†) icke uppdelad l. sönderdelad l. sönderriven l. sönderbruten; odelad; hel; äv.: icke avsliten. VDBötB 1649, s. 433 (om pastorat). Rijket med alle dess dhelar bör ewärdeliga vara osöndrat. FörarbSvLag 4: 3 (1696). PH 6: 3741 (1755; om papper). Wingård 2: 76 (1822; om kedja; bildl.). jfr: En Jesus Christus .. vthi twenne Naturer, .. osöndrat och oåthskilligh vppenbarat. Schroderus Os. 1: 770 (1635; jfr 2). särsk.
a) i utvidgad anv., om ngts återställande: som medför att ngt återfår sitt ursprungliga, odelade l. ostympade skick. Rikets osöndrade återställning. Lagerbring 1Hist. 2: 541 (1773).
b) ss. adv.: utan att utelämna ngt, fullständigt; jfr 2. At .. aldeles osöndradt vpläsa effterföljande .. Böner. L. Paulinus Gothus Böneordn. A 1 a (1646).
2) i vissa bildl. anv. av 1.
a) (i högre stil, numera föga br.) med abstrakt huvudord: icke splittrad, samlad, som bildar en helhet; äv.: icke utsöndrad; med pluralt huvudord: icke skilda från varandra, slutna samman. Nordberg C12 1: 635 (1740). Den punkt, der dessa dualistiska motsatser ännu ligga osöndrade. Törneros Bref 2: 162 (c. 1830). Osöndrad kraft. Cygnæus 2: 30 (1858). Hos (några diktare) .. ligger .. (idealiteten) mera osöndrad i känslogyttret. Larsson Världskris. 95 (1920). särsk.
α) (†) övergående i bet.: reservationslös, helt o. fullt hängiven. (Malmö) har .. visat vedermälen .. af sit osöndrade Hjertelag för Konung och Fädernesland. GT 1788, nr 120, s. 2.
β) (†) övergående i bet.: fullständig, total. Millioner människjors .. osöndrade försämring i arbetsamhet och seder. AdP 1786, s. 205.
γ) ss. adv. Större arbeten, till hvilka de ville mera osöndradt sammanfatta sina krafter. Atterbom Minnest. 2: 175 (1853). Vetterlund StDikt. 57 (1894, 1901).
b) (numera knappast br.) i fråga om samförstånd l. gott förhållande o. d. mellan människor (l. mellan en människa o. Gud); särsk.: icke utsatt för l. präglad av söndring (jfr a); särsk.
α) om människa, i uttr. osöndrad från Gud, icke skild från Gud (gm synd o. d.); jfr c. Frey 1850, s. 225.
β) om kollektiv: icke inbördes söndrad l. splittrad (i fråga om åsikter l. beslut o. d.); jfr a. Rikets Odalstånd bibehöll sig osöndradt till afsigter och interessen. LBÄ 44—50: 45 (1801).
c) (†) i uttr. osöndrad med l. ifrån ngt, intimt l. oupplösligt förbunden med ngt, som är ett med ngt. (Kristus) är ifrå sitt ord och Sacrament osöndradher. PErici Musæus 1: 45 a (1582). EKM:s med rikets osöndrade höga vältrefnad. 2RA 3: 631 (1734). —
OSÖRJD, p. adj. (mera tillf.) som man icke sörjer; i sht om ngn som ingen sörjer efter hans död; obegråten; förr äv.: som ingen tycker synd om l. ömkar sig över. Linc. Oo 4 b (1640). Ossiannilsson Barb. 46 (1908). —
OSÖTAD, p. adj. som icke gjorts söt (gm tillsats av sötningsmedel, t. ex. socker); icke sötad. Mörne Katz VitMän 219 (1928). —
OSÖVD, p. adj.
1) (tillf.) icke sövd; förr äv.: som icke somnat, vakande, vaken. Sången af een osöfd Nächtergaal. Skogekär Bärgbo Wen. 26 (c. 1635). Linc. Qq 2 b (1640). Meurman (1847).
2) (numera mindre br.) som icke sovit (tillräckligt), sömnig (på grund av långvarigt vakande l. dålig sömn); omornad; äv. om öga o. d. som vittnar om dylikt tillstånd. Schultze Ordb. 4716 (c. 1755). (Hon är) glåmig och osövd efter en natt med Lasse. Koch Arb. 25 (1912). Hedenvind-Eriksson Hjul. 202 (1928; om ögon).
Spoiler title
Spoiler content