[fsv. othak; jfr d. utak, nor. utakk, t. undank, ä. eng. unthank; till TACK, sbst.]
(i sht vard. o. i vitter stil) förhållandet att man icke blir tackad l. får tack l. att man (gm ovänliga ord l. handlingar) blir illa lönad för ngt resp. att man visar otacksamhet mot ngn l. illa lönar ngn för ngt o. d.; jfr OTACKSAMHET;företrädesvis i vissa stående uttr., t. ex. löna (äv. möta l. bemöta) ngn med otack, röna otack, få resp. giva ngn otack (till lön). At man icke skal see på tack eller otack, när man gör wäl. PErici Musæus 2: 251 b(1582). Wedergelningen (för en författares möda) blifwer offta; otack, förtal, misslof och ondt rychte. Swedberg SabbRo Förmäle § 1(1710). Han rubbades ej ens i sin jämnvigt, när han, såsom ej sällan hände, möttes med otack. 3SAH 5: 208(1890). Den med otack lönade samhällsförbättraren. Därs. LIII. 2: 166(1942). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Tiena wäll j 15. åår och illa en tima otack för alt. SvOrds. C 6 a(1604). Otack wedh ändan. Grubb 656(1665). Wälmeent får offta otack. Dens. 875. Otack .. är verldens lön. Lindfors(1824).
b) i vissa numera bl. tillf. (l. obr.) anv. Ibland .. (avgudadyrkarna) går .. meeneedhar, the godhas oroligheet, otack. SalWijsh. 14: 26(öv. 1536; Bib. 1541: otacksamheet). Efter vi giörligen se och förmerchie, att vi ju skole hafve otack allestädes. RA I. 3: 183(1593). Låta sig medh otack, skam och spott .. afwijsa. Stiernman Riksd. 864(1634). särsk.
α) (†) i uttr. ngns otack, ngns otacksamhet. Dalin Vitt. I. 1: 84(c. 1745). (När min herre slår mig, säger hästen) sörjer jag i mitt trogna sinne öfver menniskors otack. Topelius Lb. 1: 21(1860).
β) (†) i uttr. som beteckna att ngn ger uttryck åt sitt missnöje med l. ogillande av ngt. (Han) säger them otack som (tillskrivit honom ett visst yttrande). VDAkt. 1656, nr 105. Haf derföre mycken otack, ty du hafwer nu ihiälslagit min bäste wän. Peringskiöld Wilk. 60(1715).
