publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OTIDLIG, adj.; adv. -a (L. Paulinus Gothus MonPac. 680 (1628), Lind 1: 1732 (1749)), -en (RA I. 1: 434 (1544), Hiortzberg YttDom. 26 (c. 1740, 1756)). (-elig 1544—1756. -lig 1729) [jfr mlt. untītlik; se för övr. otidig] (†)
1) = otidig 1. RA I. 1: 434 (1544). At the icke .. sig vthi Echtenskap otijdeligen inlåta. Chronander Bel. H 1 a (1649). Block Pest. 10 (1711). Lind (1749; under unzeitiglich; bet. icke fullt säker). särsk.
3) = otidig 5. OxBr. 12: 384 (1618). Hennes otijdeliga lefwerne. VDAkt. 1709, nr 47. Därs. 1716, nr 290.
OTIDSENLIG3~020.
Avledn. (till 2): otidsenlighet, r. l. f. egenskapen att vara otidsenlig; stundom konkretare, om ngt otidsenligt. Lundin NSthm 501 (cit. fr. 1886; konkretare). (Bank-)Lokalernas otidsenlighet. Sthm 2: 47 (1897). —
OTILLBÖR, f. [till tillböra, möjl. efter t. ungebühr, otillbörlighet; jfr otillbörlig] (†) = otillbörlighet (i konkretare anv.). RP 8: 190 (1640). —
OTILLBÖRLIG3~020 (otilbö´rlig Weste), förr äv. OTILLBYRLIG l. OTILLBÖRD(E)LIG l. OTILLBORGLIG, adj.; adv. = (†, Ps. 1695, 381: 8 (i rim)), -a (-e) (†, Svart G1 80 (1561), Serenius (1741)), -en (HFinlH 1: 308 (1546) osv.), -t. (o- 1541 osv. u- (v-) 1540—1544) [jfr dan. o. nor. utilbørlig] som strider emot en viss norm för vad man bör göra l. huru ngt bör vara (t. ex. mot god sed, moralens l. lagens bud), icke tillbörlig; förr ofta liktydigt med: som innebär en orätt (resp., ss. adv.: med orätt), oriktig, orättrådig, olaglig, otillåtlig, olovlig; numera företrädesvis i bet. b o. i bet. som närmar sig denna. CivInstr. 1 (1541). Och bliffve K. M:ttz bönder igenom .. (resor med skattefisk) och andre otilbördelige skjutzreeser förarmade. Teitt Klag. 269 (1555). Item förbiudes här otilbörligit åker (dvs. ocker). Carl IX Cat. D 3 b (1604). (Sigismunds utskickade) sökie och månge otilbörlige medel och wägar att komme oploop, oproor, twedräckt .. (m. m.) tillwäga. RA II. 2: 117 (1617). Såsom Lands-Lagen helt och hållit går förbi Gåfwa eller Donation af Arfwe-Jord, såsom en otilbörlig och förbuden ting, undantagandes Morgongåfwo. HC11H 13: 169 (1693). Någon mellankomst af mig .. vore lika öfverflödig, som otillbörlig. Crusenstolpe Tess. 3: 267 (1847). SFS 1920, s. 976. särsk.
a) i vissa numera obr. (l. bl. tillf.) uttr., t. ex. handla l. göra otillbörligt l. ställa sig l. (för)hålla sig l. skicka sig otillbörlig l. otillbörligt (mot ngn), handla (mot ngn) l. uppträda l. leva på ett sätt som strider emot god sed osv., handla illa, bära sig illa åt o. d. At han sig .. otilbörligen skicked haffuer. HFinlH 1: 308 (1546). Ludvigsson Norman 29 (c. 1550: seg otilbörligen hulle). HH 13: 98 (1563: sigh .. otilbörligen .. förhollidt). Att Erick schulle haffue förtalet sin Fader, och eliest stält sich otilbörligen emott honom med Hwg och slagh. UpplDomb. 5: 140 (1586). Här handlas otilbörlig / Medh mord, rof, eld och brand. Ps. 1695, 381: 8. Bergklint MSam. 1: 78 (1781: göra .. otilbörligt).
b) (fullt br.) betecknande att ngt sårar l. upprör ngns känsla för vad som är anständigt l. passande (särsk. i sexualmoraliskt avseende; jfr d). At förgäta then, som hafwer hulpit os .., thet är ganska otilbörligit. Spegel Pass. 51 (c. 1680). Då svarade han och sade: ”Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna”. Mat. 15: 26 (Bib. 1917). Främlingen kunde icke längre betvivla att Markurell stod i ett mer eller mindre otillbörligt förhållande till hans hustru. Bergman LBrenn. 165 (1928).
c) (†) i fråga om de yttre formerna för ngns uppträdande mot andra, särsk. i tal l. skrift: opassande, otillständig, ohövlig, oförskämd, fräck, otidig, ”grov i mun”. Till Rassmus Lodhvikssonn, att han granneligen ransaker um någre otilbörlige ordh, som Oluff Arffvidssonn schall haffve lathett sigh höre emott her Göstaff Olsson. G1R 28: 453 (1558). (Han) wijsar sig så otillbörlig i sine åthhäfwor och munn, att man för honom blyas måste. Schück VittA 3: 162 (i handl. fr. 1680). Humbla Landcr. 258 (1740). Weste (1807). Dalin FrSvLex. 2: 15 (1843).
d) (†) omoralisk (i sexuellt avseende), otuktig, osedlig; äv. i uttr. ställa sig otillbörligt, uppträda oanständigt. SkrGbgJub. 6: 332 (1594). Anna, Hålgers dotter, haffuer wthi lössachtighett leffuat och stelt sigh otilbörliga. Därs. 572 (1621). Otilbörligh Wällust. Schroderus Albert. 2: 113 (1638). Schroderus Comenius 825 (1639).
f) (†) närmande sig bet.: obefogad, oberättigad, oförtjänt, orättvis. Utilbörlig mistanke eller argwon. RA I. 1: 276 (1540). (Biskop Petrus i Västerås) undfick en otilbörlig Löön (för sitt omvändelsearbete i Karelen), ty han blef drefven i Landzflychtighet. Spegel Kyrkioh. 2: 349 (1707). Cavallin (1876).
g) övergående i bet.: allt för stor l. mycken; numera i sht i bet. närmande sig b. Min otilbörliga frikostighet. Humbla Landcr. 10 (1740). (Compoundsystemet) har ökat möjligheten af hastig fart utöfver 100km i timmen, utan att maskinens rörliga delar, ramverk, axlar eller lagerboxar otillbörligen ansträngas. TT 1890, s. 161. Hoppe (1892).
h) (†) om person: som handlar illa l. orättrådigt. Otilbörligha krighare, som offta aff blotta hemgirugheet och ondska .. begynna krigh. PErici Musæus 4: 68 a (1582).
Avledn.: otillbörlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara stridande mot god sed l. moralens l. lagens bud, förhållandet att ngt icke är som det bör vara o. d.; ofta konkretare, om handling som utmärkes av dylik egenskap osv.; förr ofta liktydigt med: orättrådighet, olaglighet, olovlighet resp. orättrådig l. olaglig l. olovlig handling, orätt, oegentlighet o. d.; numera företrädesvis i bet. b o. i bet. som närmar sig denna. RA I. 1: 275 (1540). Huar ock så skeer, att någen fattig man widerfars någen vtilbörligheet aff .. wåre knechter. G1R 13: 261 (1541). Moraliska och borgerliga begrepp om förbrytelsernas otillbörlighet. Leopold 3: 260 (1799, 1816). SvRiksd. I. 3: 44 (1933). särsk.
a) i vissa numera obr. (l. bl. tillf.) uttr., t. ex. bedriva, bruka, (för)öva en otillbörlighet mot ngn, begå en orättrådig o. d. handling l. en orätt l. en oegentlighet o. d. (mot ngn). Then otilbördelighet, som the .. bewist hade emott Kon:ge M:tt .. i thet att the hade försnellet Kon:ge M:tt udi wichten. Teitt Klag. 136 (1556). BtFinlH 3: 409 (1558: bedriffuitt). Stiernman Com. 1: 177 (1561: bruker). StadgEed. 1687, 2: 6 (: öfvar). Stöldz eller annan otillbörligheets föröfwande. CivInstr. 523 (1704).
b) (fullt br.) till b: egenskapen l. förhållandet att vara otillbörlig; ofta konkretare, om otillbörlig handling, otillbörligt uttryck o. d. Nordforss (1805). Man .. riskerar att .. (namnboken) fullklottras med otillbörligheter. TurÅ 1904, s. 405.
c) (†) till c: ohövlighet, oförskämdhet; äv. konkretare, om ohövligt l. oförskämt yttrande l. uppträdande o. d. AJGothus ThesEp. 11 (1619). Leopold 5: 342 (c. 1804). Weste (1807).
e) (†) om ngt som icke är som det normalt bör vara i fråga om ngns hälsotillstånd. Emedan alla otillbörligheter i qvinnans helsetillstånd hafva mer eller mindre menligt inflytande på förlossningen; så (osv.). Cederschiöld QvSlägtl. 2: 110 (1837). —
OTILLDRAGEN3~020, p. adj. (tillf.) icke tilldragen l. åtdragen. Murberg FörslSAOB (1791). Handbromsen lämnas otilldragen. Rogberg Två 75 (1929). —
OTILLDRÄGLIG, adj. (-elig 1636—1665. -lig 1713) [jfr t. unzuträglich, ofördelaktig, skadlig] (†) olidlig, odräglig; som är till olidligt l. stort besvär l. till stor tunga l. till obotlig skada o. d. Mädan Oss och Riket otildrägeligit är, dee månge Krigs officerere .. längre att hålla. HSH 38: 353 (1636). (Gm tullar o. acciser tillfogas) Wår rättighet och inkomst af .. (tobak) ett märkeligit och fast otildrägeligit förfångh och afbräck. Därs. 3: 105 (1662). Carl XII Bref 396 (1713). —
OTILLFREDS, förr äv. OTILLFRIDS, oböjl. predikativt adj. [jfr dan. o. nor. utilfreds, mlt. untovrede(n), t. unzufrieden] (i skriftspr.) som icke är tillfreds (med ngt), otillfredsställd, missnöjd. ÄSvBiogr. 7—8: 17 (1809). Mjöberg Stilstud. 5 (1911).
Avledn.: otillfredshet, r. l. f. [jfr d. utilfredshed, nor. utilfredshet, t. unzufriedenheit] (i skriftspr.) otillfredsställdhet, otillfredsställelse. Holmström ResHoll. 69 (1915). Lagerlöf AnnaSv. 341 (1928). —
OTILLFREDSSTÄLLANDE 3~00200, p. adj. icke tillfredsställande, som man icke är nöjd med; icke tillräckligt god l. noggrann l. utförlig o. d. Hammarsköld SvVitt. 1: 5 (1818). Timligheten är en otillfredsställande spegelbild .. av den översinnliga verkligheten. Aronson SlumpMyndl. 197 (1922). —
OTILLFREDSSTÄLLBAR3~0020, äv. ~0102, förr äv. OTILLFRIDSSTÄLLBAR. (i skriftspr.) icke möjlig att tillfredsställa; om begär o. d. stundom övergående i bet.: omättlig, oändlig. Atterbom Minn. 249 (1817). Agrell Bunin MitjKärl. 31 (1931). —
1) om person (l. ngns lynne o. d.): icke tillfredsställd; icke nöjd, missnöjd. Otillfredsställd med ngn l. ngt. Möller (1745). Han var ständigt otillfredsställd med de utsikter livet erbjöd. Knape Österb. 104 (1916). särsk. (†) om fordringsägare l. borgenär: som icke erhållit (full) ersättning för vad han har att fordra. Lind (1749). Cavallin (1876).
2) om begär, längtan o. d.: som icke blivit tillfredsställd l. stillad o. d. Wallin Rel. 1: 20 (1810, 1825). Otillfredsställd ärelystnad. Ossiannilsson Hav. 265 (1910). Vår moderna och förvirrade världs eviga oro och otillfredsställda längtan. Hallström UngdNov. 9 (1923).
Avledn.: otillfredsställdhet, r. l. f. till 1: egenskapen l. förhållandet att vara otillfredsställd; missnöje. PedT 1894, s. 5. —
OTILLFREDSSTÄLLELSE3~00200.
1) otillfredsställdhet; äv. i uttr. otillfredsställelse med ngn l. ngt. TT 1873, s. 17. Med en bitter känsla av osäkerhet och otillfredsställelse. Siwertz ResK 111 (1929).
2) (tillf.) förhållandet att ngt (ngns begär, längtan o. d.) icke blivit tillfredsställt. Trana Psych. 2: 123 (1847). —
OTILLFRÅGAD3~020, p. adj. icke tillfrågad (om upplysning, råd l. lov o. d.), oåtspord. Murberg FörslSAOB (1791). Posse Begynn. 191 (1940). särsk. (†) i uttr. göra ngt otillfrågat l. göra ngt ngn otillfrågad l. otillfrågat, göra ngt utan att tillfråga ngn. (Om Klas Fleming icke frivilligt vill sända krigsfartygen från Finland) Thå warde wij förorsakadhe at late hämpta them hijt öfwer otilfrågat. Chesnecopherus Skäl X 1 a (i handl. fr. 1593). (Man skall icke) then aldraheligste Romerske Påfwen otilfrågat .. besluta någet, thet som (osv.). Schroderus Os. III. 2: 140 (1635). Ahlman (1872). —
OTILLFÄLLE. (†) oläglighet. Thet som Öfwerheeten .. för tijdernas otilfälle skul förbiudes at rätta. Gyldenhielm Capt. 13 (1649). —
OTILLFÖRLITLIG3~0020. som man icke kan lita på l. sätta sin lit till, icke tillförlitlig, opålitlig. SvTyHlex. (1851). Otillförlitligt sjömätta farvatten. Hägg Flottan 73 (1904). Att finländare, instuckna i den ryska armén, komme att där bilda ett otillförlitligt och farligt element. Gummerus JägAktiv. 300 (1927).
OTILLFÖRLÅTLIG. (-elig 1778. -lig 1791) [jfr d. utilforladelig, nor. utilforlatelig, t. unzuverlässig] (†) otillförlitlig. Björnståhl Resa 3: 82 (1778). Murberg FörslSAOB (1791). —
OTILLFÖRVITELIG l. OTILLFÖRVITERLIG, adj.; adv. -en (VDAkt. 1761, nr 197). (-elig 1754. -erlig 1761) (†) oförvitlig, oklanderlig. VDAkt. 1754, nr 407. Därs. 1761, nr 197. —
OTILLGIVLIG. [fsv. otilgifliker (SkrtUppb. 250); jfr dan. o. nor. utilgivelig] (†) icke möjlig att förlåta l. efterskänka, oförlåtlig. Murberg FörslSAOB (1791). Sturzen-Becker VSkr. 2: 232 (c. 1850). —
OTILLGJORD, p. adj. (†)
2) icke tillgjord, naturlig, okonstlad. Bååth-Holmberg FlickDagb. 256 (i handl. fr. 1809). Almqvist Monogr. 351 (1845).
Spoiler title
Spoiler content