publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OTILLHUGGEN3~020, p. adj. icke tillhuggen (tillformad medelst huggvärktyg); särsk. dels om timmer o. d., dels om stenblock. SFS 1826, s. 515. AntT XVIII. 2: 14 (1909). —
OTILLHÖRIG. (†) i uttr. ngn otillhörig, icke tillhörig ngn. Leopold 5: 468 (c. 1800). 2SAH 1: 221 (1801). —
OTILLNÄRMLIG3~020. (-elig 1888. -lig 1923) [jfr d. utilnærmelig] (i vitter stil, föga br.) om person: som icke tillåter ngn att komma honom nära; otillgänglig. Rydberg KultFörel. 6: 300 (1888). Berger Katt 87 (1923). —
OTILLPASS, oböjl. predikativt adj. [jfr d. utilpas, mlt. untopas(se)] (i vissa trakter, mindre br.) i ett fysiskt l. psykiskt tillstånd som icke är riktigt tillfredsställande, vid mindre god hälsa l. mindre gott humör, icke till pass. Hansson Kås. 5 (1897). Krusenstjerna Fatt. 3: 159 (1937). —
OTILLREDD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke tillredd l. tillagad (om matvara o. d.); förr äv. allmännare: icke beredd l. bearbetad o. d. Tinne alzmectiga hand (genom huilka tu werldena aff otilreeddo empne skapat haffuer). SalWijsh. 11: 17 (öv. 1536; Apokr. 1921: formlöst). 15 st dels tillredde och dels otillredde Gjetskin. ÅgerupArk. Bouppt. 1757. Råa och otillredda fältfrukter. Norrmann Eschenbg 2: 104 (1818). —
OTILLRÄCKLIG3~020, förr äv. OTILLRÄCKELIG (otilrä´ckelig Weste), adj.; adv. -a (†, Serenius (1741)), -en (†, Lind (1738), Dalin (1855)), -t. (-elig 1738—1824. -lig 1773 osv.) som i ett l. annat avseende icke räcker till, icke tillräcklig. Lind (1738). Berch Hush. 148 (1747). Tillgångarna (blevo) småningom otillräckliga för att hålla uppe det alltför gästfria huset. De Geer Minn. 1: 2 (1892). (Julkärvens) förekomst i Danmark synes otillräckligt utredd. Nilsson FestdVard. 146 (1925). Bolin KemVerkst. 111 (1942). särsk.
a) (förr) ss. kunskapsbetyg, ungefär motsv. betyget C. FörslSkolordn. 1817, s. 16. SamlFörfElLärov. 15 (1859). Auerbach (1913).
Avledn.: otillräcklighet, r. l. f. Serenius Ccc 1 b (1738). Knappheten, medlens otillräcklighet i förhållande till alla de mål man skulle önska tillgodose. Heckscher EoH 14 (1922). särsk.: förhållandet att en person icke räcker till för en viss uppgift, närmande sig bet.: bristande förmåga l. duglighet. Känslor af egen otillräcklighet inför uppgiftens höghet .. hafva .. rört sig hos en hvar nykomling bland Eder. 2SAH 54: 11 (1878). —
OTILLRÄKNELIG3~0200. som på grund av outvecklat l. abnormt psykiskt tillstånd icke är herre över o. därför ej heller kan göras ansvarig för sina handlingar, icke tillräknelig. Förklara ngn otillräknelig (jur.). Cavallin (1876). Jag är otillräknelig, jag vet inte hvad jag gör! Lundquist Vingåk. 79 (1877). Thyrén StrafflRef. 1: 33 (1910).
OTILLSAGD3~02, p. adj. (numera föga br.) icke tillsagd; otillfrågad; särsk.: icke på förhand meddelad om ngt l. varnad för ngt; förr äv. i den fristående satsförkortningen ngn otillsagd l. otillsagt, utan att först säga till (meddela, varna, fråga) ngn. UppsDP 10/12 1595. (Den som länge ligger o. väntar på döden är icke) mehr säll än någon ann, / Then Döden o-tilsagd fältt. Lucidor (SVS) 345 (1673). Hennes ächta man .. gick, denna sin hustru aldeles otillsagt och o-vitterl. sin kos. VDAkt. 1736, nr 9. Murberg FörslSAOB (1791). —
OTILLSATT3~02, p. adj.
OTILLSLUTEN3~020, p. adj. (numera knappast br.) icke tillsluten l. stängd, öppen. Schultze Ordb. 4578 (c. 1755). Han .. träffade porten / otillsluten ännu. Johansson HomIl. 12: 121 (1846). Schulthess (1885). —
OTILLSPORD3~02, p. adj. (numera föga br.) oåtspord, otillfrågad; förr äv. i den fristående satsförkortningen ngn otillspord l. otillsport, utan att tillfråga ngn. OxBr. 12: 378 (1618). Värdsfolket har mig otillspord satt dit tapeter fadda, som den faddaste Idyll. Bremer Brev 3: 402 (1855). Björkman (1889). —
OTILLSTÄNDIG3~020. [jfr t. unzuständig]
1) som sårar l. upprör ngns känsla för vad som är anständigt l. passande, otillbörlig, oanständig; i ä. ex. stundom svårt att skilja från 2. SC 1: 938 (1821). Allt samtal på tu man hand med en ung herre anses för en (fransk) flicka otillständigt och komprometterande. Ödman VårD 1: 167 (1882, 1887). Heerberger NVard. 231 (1936).
2) (†) allmännare: otillåtlig, olovlig; olämplig, opassande, ojust o. d.; äv. i uttr. ngn l. ngt otillständig, otillåtlig l. opassande för ngn resp. opassande för ngt; jfr 1. Vi (finna), det för en Domare .. wara et otilständigt och Lagstridigt Rättegångs-sätt, at Domaren sielf genom besvär må söka ändring uti det Rättens Utslag, som honom för Jäfvig ansedt. PH 9: 255 (1770). Verldsliga och mitt Embete otillständiga saker, som en Prestman och Lärare icke väl höfves. SPF 1817, s. 165. Crusenstolpe Mor. 6: 234 (1844). Dalin (1855).
Avledn.: otillständighet, r. l. f. till 1: otillbörlighet; äv. konkretare, om otillbörlig handling o. d. Dalin (1855). GHT 1896, nr 70 A, s. 2 (konkretare). —
OTILLTAGSEN. (†) som (av brist på mod l. rådighet) saknar handlingskraft, som icke vågar sig på ngt o. d. Bark Bref 1: 95 (1703). Uti mit stånd äro någre, som äga Capitaler, men så rädde och otiltagsne, at jag skäms på deras vägnar. Dalin Arg. 1: 108 (1733, 1754).
OTILLTALAD l. OTILLTALD l. OTILLTALT, p. adj. (†)
1) icke tilltalad, som man icke sagt ngt till; icke meddelad om ngt; icke uppmanad till ngt; icke tillfrågad om ngt; äv. i uttr. göra ngt ngn otilltalt, göra ngt utan att tillfråga ngn l. meddela ngn om det. UpplDomb. 2: 60 (1579). BtÅboH I. 2: 70 (1624). Ett par unga folk, .. hwilka .. byggdt och refwet Trolofning mig otilltalt. VDAkt. 1712, nr 153. EP 1792, nr 30, s. 2.
2) icke åtalad l. ställd till ansvar för ngt, fri för åtal l. straff; äv. i uttr. göra ngt fritt och otilltalt; jfr 3. Stiernman Com. 1: 324 (1583). Then som .. rättar sigh .. bliffver otilltalt. RP 7: 139 (1638). At en Man fritt och otiltalt fick ihiälslå sin Medälskare, då han fann honom ihop med sin hustru. Dalin Hist. 1: 282 (1747). LBygdén (1884) hos Benzelstierna Cens. XIV. särsk. närmande sig bet.: oförvitlig. Valet til Ordförande (i ägodelningsrätten bör) altid ske på en i Domare-Embetet fulleligen pröfvad och otiltalt man. FörordnStorskift. 27/6 1775, s. B 2 b.
3) fri från (vidare) krav l. anspråk på ngt (t. ex. erläggande av en avgift, fullgörande av en skyldighet); äv. i uttr. fri och otilltalad (för ngt); ofta svårt att skilja från 2. (Sedan den vägfarande betalt tullavgiften) är han frij och otiltaalt, i säliande och köpande. OrdnLilleTull. 1622, s. A 3 a. Roten (var) ansvarig för den utskrifne, och måste skaffa ny karl, om han bortrymde; skedde det sedan han vid general-mönstringen blifvit gillad, lemnades roten fri och otilltalad. 2VittAH 17: 94 (1839, 1846). —
OTILLVARANDE, p. adj. (†) i uttr. otillvarande för ngns sinnen, omärklig för ngns sinnen. Thorild (SVS) 1: 434 (1782). —
OTILLVITLIG. (-elig 1752—1816. -lig 1800) (†) oklanderlig, oförvitlig. Tessin Bref 1: 196 (1752). SvLitTidn. 1816, sp. 741. —
OTILLVUNNEN, p. adj. (†) icke överbevisad om skuld l. befunnen skyldig. Schroderus Os. 2: 708 (1635). Murberg FörslSAOB (1791; bet. icke fullt säker). —
OTILLÅTEN3~020, p. adj. icke tillåten, olovlig, förbjuden. Schultze Ordb. 2675 (c. 1755). Såsom otillåtna eller oärliga stridsmedel betraktas (bl. a.) de som innebära svek. TSjöv. 1890, Bih. s. 29. Automobilerna körde med otillåten fart. Nordlindh Chans. 113 (1907). särsk. (ngt vard.) med försvagad bet.: som borde vara förbjuden, som icke borde få finnas till o. d.; i sht ss. adv. Sådana här moderna hus äro verkligen otillåtet lyhörda. SvD 10/1 1925, Bil. s. 2. —
OTILLÅTLIG3~020, förr äv. OTILLÅTELIG (otillå´-telig Weste), adj.; adv. -en (†, PH 15: 113 (1791), Ahlman (1872)), -t. (-elig 1698—1824. -lig 1759 osv.) [jfr d. utilladelig, ä. t. unzulässlich] som icke kan l. får tillåtas l. tolereras; som man icke får tillåta sig; förr äv. liktydigt med: otillåten, förbjuden. Schmedeman Just. 1514 (1698). Otillåtelige vahror. VDAkt. 1770, nr 546. (Misstänker man) at något .. efteråt blifvit otillåteligen inlagdt (bland trossföremålen), skal ny besigtning .. anställas. PH 15: 113 (1791). (För vissa sekter voro) skalfrukter .. otillåtlig föda. Palmblad Fornk. 1: cx (1843). Ett otillåtligt självsvåld. Tikkanen Konsth. 377 (1925). särsk. (vard.) med försvagad bet.: som borde vara förbjuden, som icke borde få finnas till o. d.; i sht ss. adv. Följd av ett leende, som sade, att den jag talat med fann mig otillåtligt naiv. Dardel Adelsb. 73 (1925).
Avledn.: otillåtlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara otillåtlig, förr äv. att vara otillåten l. förbjuden. Möller (1790). FörhLäkS 1919, s. 339. särsk. (†) konkretare, om ngt otillåtligt l. otillåtet. Oelreich 7 (1755). Troil Isl. 306 (1777). —
OTILLÄMPLIG3~020. (-elig 1747—1789. -lig 1754 osv.)
1) som icke i föreliggande fall kan tillämpas l. äger tillämplighet, icke tillämplig; särsk. om exempel, fall, sats, tes, lag- (rum) o. d. Annerstedt UUH Bih. 3: 353 (i handl. fr. 1747). Omständigheter, som gjorde exemplen otillämpelige. Rosenstein PVetA 1789, s. 77. Föreslå förbundsmedlemmarna att under ompröfning taga fördrag, som blifvit otillämpliga. 2NF 37: 706 (1925).
2) (†) allmännare: oanvändbar, obruklig; olämplig. Dessa lavetter (hade) .. blifvit försökta och under action funna alldeles otillämpliga. Tersmeden Mem. 5: 141 (1778). Rosenstein 2: 184 (1789).
Avledn.: otillämplighet, r. l. f.
OTILLÄRD, p. adj. (†) som icke utgör resultatet av skolning l. studier o. d., icke inlärd; naturlig; olärd. Murberg FörslSAOB (1791). Otillärda dansar. Kellgren (SVS) 2: 319 (1792). I sin själs otillärda enfald. Wallin Rel. 3: 120 (1831). Ett den otillärda glädjens jubel. Dens. Vitt. 2: 341 (1835). —
OTIMLIG. (-elig c. 1565. -lig 1665) (†)
1) [fsv. otimeliker (SpV 268); jfr d. utimelig] som sker på olämplig tid l. i tid o. otid l. dyl.? Otijmelig vaakande. HH 20: 136 (c. 1565).
2) icke timlig, ovärldslig. Wändes dhen timlige Lust bort til otimlige Frögder. 2Saml. 35: 229 (1665). —
Spoiler title
Spoiler content