publicerad: 1952
PELLE päl3e2, sbst.1, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. pälle)
1) ss. personbeteckning (jfr 6).
a) (mera tillf.) ss. smeknamn l. lindrigt glåpord, använt om l. (i sht) i tilltal till liten gosse; jfr PELLE-NÄPEN. Hjelmqvist Förnamn 270 (1903). jfr: Tusse lulle lilla Pelle. Landsm. V. 5: 61 (1886; i barnvisa fr. Ångermanl.).
b) (numera knappast br.) om procentare. Han visste ett par ”Pellar”, som skulle skaffa honom rörelsekapital. Nordensvan Hvad Figge blef 164 (1890).
c) ss. senare led i ssgr, utgörande (mer l. mindre nedsättande) beteckningar för personer (äv. övernaturliga väsen); se BUSKE-, HORN-, SMUTS-, SNASK-, SNUSK-, STALL-PELLE m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (vard.) om gumse (se GUMSE, sbst.1 1). Rydqvist SSL 5: 220 (1874; skämts.). Öman Ungd. 84 (1889). Geete Språkl. 30 (1924). jfr STALL-PELLE.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (vard., i sht jäg.) tjädertupp. TJäg. 1833, s. 587. Jäg. 1897, 2: 98. Hortling Fågelnamn 230 (1944; skämts.). jfr SPEL-PELLE.
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. Pelle på strand, äv. Pelle i bäcken, växten Myrica gale Lin., pors. Gellerstedt NerFl. 111 (1831). Iverus VästmFanerog. 297 (1877).
6) (i vard. l. slangfärgat spr.) den förnämste; äv. ss. predikatsfyllnad, övergående i anv. ss. adj.: utmärkt, förträfflig(t), bra. Hjelmqvist Förnamn 270 (cit. fr. 1882). Han är Pelle. Därs. (1903; i lägre vardagsspr. i Sthm). Jag .. slog röran i pannan ... Det vardt pelle och mat för Måns, skall jag säga. TurÅ 1910, s. 240.
Ssg (till 1 a): PELLE-NÄPEN. (tillf.) näpen på det sätt som utmärker små parvlar. Hedberg SkäraHavre 177 (1931).
Spoiler title
Spoiler content