PENA pe3na2, sbst.2, m. (l. f.); best. -an; pl. -or.
Etymologi
[bildlig anv. av sv. dial. pena, f., litet o. smalt ljus (Ihre DialLex. (1766)); jfr sv. dial. pen, adj., mager, fattig, snål, peni(g), penuger, penet, adj., mager, spenslig, klen, svag; möjl. av ett pirn- o. sammanhörande med sv. dial. pere, pirre, (talg)dank, peling, påj(r)ling, smal korv, liten ål, pölingar, pl., smala fårtarmar, talgdankar, finlandssv. dial. pirrel, litet föremål, pys m. m., d. dial. pirrel, smalt ljus, nor. dial. piril, pyssling o. d., sannol. i avljudsförh. till pir- i PIRÅL]
(i vissa trakter av Västergötland, i skolpojksslang) (nedsättande) benämning på lärjunge i lärovärk; särsk. om lärjunge i lärovärkets lägre klasser (l. första klass); jfr KNAPE, sbst.2 3. Wennerberg Bref 1: 9 (1913; om förh. i Skara c. 1830). Bergman SkolpSlang 110 (1934; från Skara o. Borås).
SAOB
