SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIANISSIMO pi1anis4imω l. -mo, l. —302 (- -i`ssimo Dalin), adv. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -ot; pl. -on (Ödman StudM 81 (1891) osv.).
Etymologi
[av it. pianissimo, superl. av piano, svagt, sakta (se PIANO, adv. o. sbst.2)]
I. adv.: mycket svagt l. sakta l. dyl.
1) mus. motsv. PIANO, adv. o. sbst.2 I 1; särsk. använt ss. föredragsbeteckning (vanl. skrivet pp) i partitur. Pfeiffer (1837). Pukorna infalla .. pianissimo. Bauck 1MusH 200 (1862). SvUppslB (1934).
2) motsv. PIANO, adv. o. sbst.2 I 2. Min hustrus förbättring skrider framåt; men så pianissimo, att framskridandet ofta är omärkbart. 3SAH XXXVII. 2: 439 (1850). Lindqvist Mamin Ural 170 (1904).
II. mus. sbst.: (spel l. sång med) ytterst svag ton; parti (av ett musikstycke o. d.) som föredrages pianissimo. Norman MusUpps. 25 (1880, 1888). Det nästan ohörbara pianissimot. PT 1913, nr 111 A, s. 3. Törnblom Symf. 87 (1948). jfr: (Dirigenten) commenderade .. pianissimo. Atterbom Minn. 561 (1819).
Ssgr (till I, II; mus.): PIANISSIMO-ACKORD. Valentin Musikh. 2: 10 (1901).
-PASSAGE.
-SPEL. Östergren (1934).
Spoiler title
Spoiler content