SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIANOLA pi1anå4la l. —32, stundom äv. pia4nola (piānåla, oftare pianǡla 2NF 1914), r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av eng.-amerik. pianola, till PIANO, sbst.1]
ett slags (i Amerika uppfunnen) för pianospel avsedd pneumatisk apparat där man reglerar tempot o. anslagets styrka medelst hävstänger; på dylikt sätt inrättat självspelande piano. Ekbohrn 2: 375 (1904). Mattsson Resebr. 177 (c. 1910). Martinson Res. 17 (1932).
Ssgr: PIANOLA-ACKOMPANJEMANG. Nyblom Golfstr. 11 (1911).
-APPARAT. pianola. 2NF 21: 806 (1914).
-TEKNIK. Mattsson Resebr. 177 (1915).
Spoiler title
Spoiler content