publicerad: 1953
PIANO pia4nω, äv. -no, stundom äv. 032 (pia´no l(äs) pjano Weste), adv. o. sbst.2 n.; ss. sbst. best. -ot; pl. -on (Östergren (1934) osv.) ((†) -os Wennerberg Bref 2: 27 (1851)).
Etymologi
[av it. piano, svag(t), sakta, av lat. planus, jämn, flat, i mlat.: svag, modererad, se PLAN, adj. — Jfr PIANISSIMO]
I. adv.
1) i sht mus. med svag ton, svagt; särsk. använt ss. föredragsbeteckning (vanl. skrivet p); motsatt: forte. De Rogier Euler 1: 11 (1786). Orgeln ackompanjerade .. piano. Dahlgren 2Ransäter 151 (cit. fr. 1842).
2) (vard.) sakta, stilla, lugnt; ofta dels i uttr. ta ngt piano, göra ngt sakta (äv. sävligt), ta ngt lugnt, vara lugn, dels i imperativisk anv.: (var) lugn l. stilla!, lugna dig!, ingen nervositet l. upphetsning! JournLTh. 1810, s. 397. Alla. Hämd på Gianettino! Fiesko. Piano! mina landsmän! Fahlcrantz Schiller Fiesko 58 (1821). Hittills har jag tagit resan mycket piano och haft tre långa pauser. SHedin (1894) hos Hedin Sven 72. särsk. (†) i uttr. hava piano med ngt, handla långsamt o. utan överilning i fråga om ngt. SymbLitt. 144 (1663). jfr (†): (Han) loth köra sachta och pian piano som i wäll wette ordspråket lüder. HSH 28: 371 (1670) [jfr holl. pian(o)-piano, fr. piane-piane, it. pian(o) piano].
II. mus. sbst.
1) (†) i uttr. inrättad med forte och piano, om pianoinstrument: konstruerad för spel med både stor o. liten tonstyrka. VetAH 1741, s. 218.
2) (spel l. sång med) svag ton; parti (av ett musikstycke o. d.) som föredrages med svag ton. Agrell Maroco 2: 88 (1796, 1807). En .. kraftfull .. stämma, .. icke utan fägring i pianot. SvD(A) 1930, nr 280, s. 11. särsk. i utvidgad l. bildl. anv. Andersson GrDram. 16 (1890, 1910). En rad .. knackningar, som från ett svagt piano .. höjde sig till det fruktansvärdaste forte. Fröding ESkr. 2: 69 (1892).
Ssgr (till I 1 (II 2); mus.): PIANO-FORTE, se d. o. —
-PEDAL, sbst.2 på piano: pedal som användes, då man vill frambringa dämpade toner; motsatt: fortepedal. Höijer 356 (1864). —
-SATS, sbst.2 (†) passage (i ett musikstycke osv.) föredragen l. avsedd att föredragas piano. KyrkohÅ 1935, s. 122 (1871). —
-STÄLLE. (numera bl. tillf.) parti (i ett musikstycke o. d.) som spelas (l. sjunges) piano. Wallin Bref 284 (1849). Schulthess (1885). —
Spoiler title
Spoiler content