publicerad: 1953
PIGMENT pigmän4t, n.; best. -et; pl. =, i sht förr äv. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. pigment; av lat. pigmentum, till roten i lat. pingere, måla m. m. (jfr PIKTUR). — Jfr AURIPIGMENT]
färgämne.
a) tekn. om (organiska l. oorganiska) färgämnen med teknisk användning (t. ex. till färgning av tyger, emaljer o. d.); äv.: färg (se FÄRG, sbst.1 2), färgstoff. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 59 (1768). I mindre Asien begagnas till färgning ett rödt pigment, som erhålles utur frön af Peganum harmala. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 17. De många olika pigment som ingå i lackfärger, rostskyddsfärger o. d. TT 1944, s. 149.
b) anat., bot. om biologiska färgämnen (svarta, bruna, gula osv. korn inlagrade i celler) som ge en (del av en) levande organism dess färg; särsk. om de färgämnen som bestämma hud- o. hårfärg hos däggdjuren (särsk. människorna). Dalman ÅrsbVetA 1821, s. 251. Färgämnet i Hypericum perforatum, hvars pigment vanligen anses vara rödt ehuru blommorna äro gula. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 254. Allmän albinism, (albiner, albinos), hos hvilka personer färgämnet (pigmentet) allestädes i kroppen fullkomligt saknas. Wretlind Läk. 1: 118 (1893). Backman MännRas. 265 (1935). jfr BLOD-, HUD-, VÄXT-PIGMENT.
Ssgr (i allm. till b, i fackspr., i sht anat. o. med.): PIGMENT-AVLAGRING~020. 2NF 21: 859 (1914). —
-BAKTERIE. [jfr t. pigmentbakterie] zool., med. bakterie som innehåller ett färgämne l. avlagrar ett sådant i det medium vari den lever, kromogen bakterie. Sundberg Mikroorg. 11 (1895). —
-CELL. [jfr t. pigmentzelle, eng. pigment-cell] cell vars protoplasma innehåller pigmentkorn, ”kromatofor”. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 177. —
-FLÄCK. [jfr t. pigmentfleck, eng. pigment-spot] fläck uppkommen gm anhopning av pigment; jfr lever-fläck. Sundewall ÅrsbVetA 1840—42, s. 287. Förvärfvade pigmentfläckar äro fräknar, solbränna, lefverfläckar och bronshud. Wretlind Läk. 1: 110 (1893). —
(a, b) -FÄRG. [jfr eng. pigment colour] färg vars färgvärkan beror på förekomsten av (olösligt) pigment. Les prix Nobel 1908, s. 13. särsk. till b, om färg (i hår, hud osv.) som beror på biologiskt pigment. Hofsten Ärftl. 2: 123 (1931). —
(a) -GELATIN. (förr) fotogr. gelatin blandat med pigment, använt vid pigmentkopiering. 2UB 10: 325 (1907). —
(a) -KOPIA. (förr) fotogr. fotografisk kopia framställd gm pigmentkopiering. Roosval Schmidt 280 (1896). —
(a) -KOPIERING. fotogr. äldre metod för fotografisk kopiering på pigmentpapper; jfr kol-tryck. SvUppslB (1934). —
-KRÄFTA, r. l. f. [jfr t. pigmentkrebs] (numera mindre br.) med. kräfta (kancer) som utmärkes av bruna l. svartaktiga svulster (”melanom”) innehållande pigment (melanin), ”melanosarkom”. Hammarsten FysiolK 513 (1883). —
(a) -PAPPER. [jfr t. pigmentpapier] (förr) fotogr. fotografiskt kopieringspapper med ett tjockt överdrag av gelatin blandat med ett pigment, för användning vid pigmentkopiering. Nyblæus Fotogr. 173 (1874). —
(a) -TRYCK. [jfr t. pigmentdruck, eng. pigment-printing] (förr) fotogr. pigmentkopiering; äv. om kopiering som utfördes på samma sätt som pigmentkopieringen, men med användande av ett tunt lager arabiskt gummi i st. f. gelatin (gummitryck). Nyblæus Fotogr. 6 (1874).
Avledn.: PIGMENTERAD, p. adj. [jfr t. pigmentiert, eng. pigmented]
1) tekn. till a: innehållande pigment; vars färgvärkan framkallas av pigment. HantvB I. 1: 96 (1934).
2) i sht anat. till b: utrustad med l. färgad av l. innehållande pigment. Hygiea 1861, s. 534. Hos den nyfödde är håret endast svagt pigmenterat. Asplund Hud. 105 (1924). —
PIGMENTERING, r. l. f. [jfr t. pigmentierung] i sht anat. till b: förhållandet att vara pigmenterad, färgning (av ngt organ) medelst pigment; äv. konkretare, närmande sig bet.: pigment. De på pigmentering i huden beroende fläckarna. Roosval Schmidt 184 (1896). Hofsten Ärftl. 2: 123 (1931).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content