PIMS pim4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(pems 1772 (fr. Västergötl.)—1916 (fr. Ångermanl.). pimps c. 1730—1748. pims 1620 osv.)
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, samt etnogr.)
1) pinne av varierande längd o. utseende, använd vid leken pims (se 2); särsk. om en dylik (omkring 3 dm lång) pinne som är böjd i ena ändan. Modin GTåsjö 295 (1916).
2) [specialanv. av resp. utvecklat ur 1] dels i uttr. slå, kasta (äv. leka, spela) pims, leka en lek där det gäller att med en käpp slå till en på marken liggande pinne l. dyl., så att den sprätter upp, o. därefter gm (upprepade) slag förflytta den så långt som möjligt, innan den på nytt berör marken; dels abstraktare, om denna lek; äv. om vissa andra mer l. mindre likartade lekar. Iagh leker nw Pims medh andra barn. Forsius Spec. A 5 a (1620). Jag fick då spela knäck, / Slå pimps och bollar högt med sälträ, stör och käpp. Broman HelsB 18 (c. 1730). Kling Spect. S 4 a (1735: spela). Hallman Blacksta 87 (1748: slagit). NordKult. 24: 49 (1933).
