PJASKA pjas3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pjaska, röra i vatten, plaska, tvätta, gå i slask; möjl. sidoform till PASKA, v.1, l. PLASKA l. bildat på samma sätt som förstnämnda ord. — Jfr PJASK, sbst.3]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om ljud som uppstår, då ngt slås mot vatten l. då vatten hälles l. strömmar ned o. d.: plaska; särsk. om fisk l. vattenfågel: röra sig under åstadkommande av ett plaskande ljud. Et smatrande starck ljka som fiskar piaska. Broman Glys. 1: 370 (1718). När .. (gässen) begynna pjaska i vatnet. Därs. 3: 368 (c. 1740). Ett pjaskande regn. Nyblom Bild. 184 (1864). särsk.
b) övergående i bet.: slaska. Detta idkeliga, fördömda skurande och pjaskande. Zedritz 2: 37 (1857). Auerbach (1913).
