publicerad: 1953
PLATTA plat3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (i ssgn KÖTT-PLATTARE, StKokb. 336 (1940; om köttklubba)).
Etymologi
[jfr d. platte, lt. platten (i ssgn tosammenplatten (i bet. 1 a)), holl. platten, t. platten; avledn. av PLATT, adj., l. PLATTA, sbst.2]
1) göra (ngt) platt (gm tryck l. hamring l. valsning l. glättning o. d.); platta till (ngt); äv. abs.; äv. oeg. l. bildl. (jfr b). När .. (valsarna) göras tunna och breda, .. så tjena de at platta Silfver och Guld med til Galoner. Polhem Test. 73 (c. 1745). På rädisorna plattar jag, emedan de i lös jord .. lägga sig i krumbugter. Strindberg Blomst. 127 (1888). Heidenstam Vallf. 187 (1888; bildl.). (Han) såg ut genom fönstret, så att han plattade näsan mot rutan. Palmén Ossendowski StorVidd. 74 (1925). särsk.
a) [jfr liknande anv. i dan. o. t. samt av lt. tosammenplatten] (numera föga br.) snick. i utvidgad anv.: sammanfoga trästycken i vinkel mot varandra gm att upptaga en urskärning (till träets halva tjocklek) i vardera o. fästa styckena i urskärningarna platt mot varandra; utom i förb. PLATTA ÖVER bl. ss. vbalsbst. -ning, om (sätt att göra) dylik fog, särsk. om fog med parallellepipediska urskärningar; jfr PLATT-LASK, -SKARV. Eneberg Karmarsch 1: 198 (1858). SFS 1906, nr 10, s. 47.
b) (föga br.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., bildl.: nedtryckande (se NEDTRYCKA 13 slutet), beklämmande, deprimerande. Pompeji syntes ”snarare plattande än lyftande”. 3SAH 13: 142 (cit. fr. 1843).
2) i pass. med intr. bet., i sht förr äv. refl., med saksubj.: bli platt(are); anta(ga) platt(are) form; utplattas; förflackas; äv.: (gm fall l. stöt) slås platt l. tillplattas (mot ngt); äv. bildl. Kåpporna blefvo .. blekare ock plattade sig litet. VetAH 1740, s. 377. VBenedictsson (c. 1885) hos Lundegård Benedictsson 401 (bildl.). (Han) sköt fram sina läppar, så att hakan plattades till ett intet. Benedictsson Folkl. 205 (1887). Kulan .. plattades mot nackbenet. DagbrKongo 217 (1911). särsk.
a) (†) refl., om hästs bogar: bli platt(are) o. sluta sig tätt (till manken). Ehrengranat HästRör. 16 (1818).
b) (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., = AVPLATTNING slutet. VetAH 1788, s. 169.
3) [specialanv. av 1 o. 2] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) som gjorts platt, som plattats (till l. ut). GT 1786, nr 92, s. 3. Plattad silfvertråd. Möller (1790). (Bagge o.) Kjellmark StenåldSiretorp 89 (1939).
b) [jfr 2] som har (antagit l. fått) platt form, tillplattad, platt. (Mangofrukten) är äggformig, plattad på tvänne motsvarande sidor. (Bladh o.) Hornstedt 135 (1784). Näsan (är hos mongoler) plattad och bred. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 49. 2NatLiv 182 (1930).
4) [jfr t. platten, förse l. belägga med platta l. plattor, eng. plate, plätera] (†) plätera. Möller (1790). Heinrich (1828).
Särsk. förb. (i allm. till 1 o. 2): PLATTA AV10 4. jfr avplatta. särsk. (numera knappast br.) till 2, refl., i uttr. platta av sig, bli platt(are), avplattas. Geijer Brev 223 (1827). —
PLATTA IHOP 10 04. särsk. till 2, i pass. med intr. bet.: tryckas ihop o. bli platt. Christiernsson Mack. 139 (1915). —
1) till 1: gm att slå l. trycka o. d. ned göra (ngt) platt l. komma (ngt l. ngn) att ligga platt mot ngt; äv. bildl. (äv. med avs. på person). Bremer Brev 1: 219 (1833; bildl.).
1) till 1: göra (ngt) platt (gm slag l. stöt l. tryck o. d.). Scholander I. 2: 84 (c. 1870). särsk. (vard.) bildl. (vanl. med avs. på person, stundom med sakobj.): komma att bli l. känna sig l. värka flat l. handfallen l. ”kuschad” l. förstummad l. obetydlig o. d.; stuka (till); ”slå l. trycka ned i skorna”. Reser någon borsten i vädret, så kan vi konsten att platta till en. Janson Gast. 62 (1902). Det är ju ord som platta till all kritik. SvD(A) 1931, nr 230, s. 7.
2) till 2, i pass. med intr. bet. l. (i uttr. platta till sig) refl.: bli platt(are), anta(ga) platt(are) form; äv. opers. (med tanke på upprört hav o. d.). SD(L) 1904, nr 261, s. 4 (refl., opers.). Det kunde (när man öppnade ugnsluckan) hända, att (ägg-)kakan plattade till sig, just som den höjt sig som finast. Beskow Muntergök 64 (1919). Schildt OdyssKölv. 60 (1951: plattades till; oeg.). —
1) till 1: platta till (ngt) så att det breder ut sig åt sidorna, utbreda o. platta till (ngt), göra (bred o.) platt. Platta ut degen med kafveln. Möller (1790). särsk.
a) (mera tillf.) bildl. (jfr b): utjämna l. förflacka l. nivellera (ngt) o. d.; äv. (med mer l. mindre tydlig anslutning till platt, adj. 2) övergående i bet.: göra platt l. fadd l. banal o. d. Hade dock aldrig du djerfts att i vattusigtiga klumpvers / Platta de bilder ut, som från dussin af Skalder du snattat. MarkallN 1: 66 (1820). GHT 1934, nr 268, s. 15.
b) refl. (jfr 2), med subj. betecknande levande varelse: (sträcka ut sig o.) göra sig platt; sträcka ut sig platt (mot l. efter ngt); äv. bildl., ss. uttr. för ödmjukhet (jfr platt, adj. 1 g). Refvorna, som plattat sig ut efter stenens yta och sugit sig fast deri. Benedictsson Eftersk. 34 (c. 1885). Hon blängde timme efter timme, sedan jag plattat ut mig med ursäkter (för att jag spillt sherry på hennes klänning). SvD(A) 1934, nr 130, s. 10.
2) till 2, i pass. med intr. bet. l. (i uttr. platta ut sig) refl. (jfr 1 b), med saksubj.: breda ut sig o. bli platt(are); förflackas. Bergman VSmSkr. 206 (1845). Norström Masskult. 98 (1910; bildl.). Längst i söder plattar landet ut sig. TurÅ 1916, s. 181. —
PLATTA ÖVER10 40. (numera knappast br.) snick. till 1 a: sammanfoga trästycken i vinkel mot varandra gm att upptaga urskärningar till träets halva tjocklek i vardera o. fästa styckena i urskärningarna platt mot varandra; anträffat bl. i abs. anv. Eneberg Karmarsch 1: 198 (1858). jfr överplattning.
Spoiler title
Spoiler content