PLEONASM ple1ωnas4m l. -on- l. -ån- (pleånássm Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. pleonasmus, eng. pleonasm, fr. pléonasme; av lat. pleonasmus, av gr. πλεονασμός, till πλέον, mera, n. sg. av πλέων, komp. av πολύς, mycken (se POLY-). — Jfr PLEO-]
1) språkv. språkligt uttryck i vilket ett l. flera led äro (mer l. mindre) överflödiga, i det de kunna utgå, utan att den talandes l. skrivandes mening (väsentligt) förändras (t. ex.: ”ett gammalt fornminne”); äv. inskränktare, om dylik språkföreteelse som har ett visst stilistiskt l. praktiskt ändamål (i det den skänker större eftertryck l. dyl.; motsatt: tautologi); äv. abstraktare, om förhållandet att två l. flera led i ett uttr. göra varandra på detta sätt mer l. mindre överflödiga l. om förekomsten l. bruket av ett dylikt uttr.; stundom äv. (konkretare) om överflödigt ord l. led i ett dylikt uttr. Hof PhilosGr. 86 (1782). Moberg Gr. 53 (1815; inskränktare). Sjöberg FörslSAOB (1815; konkretare). Noreen VS 5: 88 (1904).
2) med. i fråga om delar av organ o. d.: övertalighet. Wernstedt (1951).
Avledn.: PLEONASTISK, adj.
2) med. till 2, om delar av organ o. d.: övertalig. Wernstedt (1951).
