publicerad: 1953
POLARISERA pω1larise4ra l. pωl1- l. pol1-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr POLARISATION, POLARISATOR.
Etymologi
[jfr t. polarisieren, eng. polarize, fr. polariser; till stammen i nylat. polaris (se POLAR, adj.). — Jfr DEPOLARISERA, POLARIMETER, POLARISKOP, POLARITET]
1) (†) motsv. POL, sbst.1 2, POLAR, adj. 2, POLARISK 1; refl.: antaga sådana egenskaper som äro utmärkande för polartrakterna. Klimatet polariserar sig allt mer, .. Finlands hjerta förfryser. Topelius Dagb. 3: 231 (1837).
2) (i fackspr.) motsv. POL, sbst.1 4, POLAR, adj. 4, POLARISK 2: förse (ngt) med magnetisk polaritet, göra magnetisk; förr äv. i p. pr. i adjektivisk anv. (om mineral): som magnetiserar, som är en naturlig magnet; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om elektromagnet(isk apparat): försedd med viss polaritet (i ankare l. magnetkärnor) även då ström icke passerar genom lindningarna. Polariska (mineral äro) .. t. ex. Magnetsten, polariserande Serpentin m. fl. Schwartz Oryktogn. 67 (1803). En .. färgskriftsapparat med polariserade elektromagneter. Nyström Telegr. 277 (1878). Ett polariserat relä. BonnierKL 9: 983 (1926). Atomerna polariseras. DN(A) 1953, nr 59, s. 7.
3) fys. o. el.-tekn. motsv. POL, sbst.1 6, POLAR, adj. 6, POLARISK 3: förse (ngt) med elektrisk polaritet; påvärka (dielektrikum o. d.) så att en förskjutning av elektriska laddningar äger rum; särsk.: påvärka (galvaniskt element, elektrolytiskt bad o. d.) så att en elektromotorisk kraft som värkar i motsatt riktning mot den ursprungliga strömmen uppstår vid elektroderna. Vissa kroppar måste kunna polariseras i högre grad än andra. Berzelius Kemi 3: 73 (1818). Starck Kemi 329 (1931; med avs. på galvaniskt element). TT 1944, s. 137.
a) (i ä. fackspr.) förse (ämne) med egenskaper som innebära en motsats till ngt annat, differentiera. Så mycket mer som det primordiala ämnet (dvs. urmaterien) redan troligen är redan componeradt, polariseradt i det som först yppar sig för våra sinnen, i det som vi kalle element, och som aldrig kan decomponeras. Ehrenheim Phys. 1: 310 (1822).
b) [av fr. polariser, tidigast använt i denna bet. av den franske fysikern É. L. Malus († 1812) i anslutning till fr. pôle, sida av ljusstråle, vars egenskaper äro motsatta en annan sidas] fys. påvärka (strålning av ljus l. värme l. s. k. elektromagnetisk strålning) så att olika egenskaper visa sig i olika mot en stråle vinkelräta riktningar; i p. pr. o. p. pf. äv. i adjektivisk anv. Lineärt l. rätlinjigt polariserat ljus (där vektorspetsen rör sig lineärt o. ständigt i samma genom strålriktningen gående plan). Elliptiskt polariserat ljus (där vektorspetsen rör sig elliptiskt). Cirkulärt polariserat ljus (där vektorspetsen rör sig cirkelformigt). Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 22. Den polariserande spegelns reflexionsplan. Fock 1Fys. 374 (1854). Selen har .. egenskapen att vid .. (71°) reflexionsvinkel lineärt polarisera värmestrålningen. TMatFysKemi 1918—19, s. 220. Förmåga att vrida polariserat ljus utmärker många organiska ämnen. Smith OrgKemi 11 (1938).
c) (i fackspr.) undersöka (optiskt aktiv substans) med avs. på förmågan att vrida polarisationsplanet hos lineärt polariserat ljus; i sht med avs. på sockerlösning o. d.; äv. med konstruktionsväxling, om sockerlösning o. d.: uppvisa (viss sockerhalt) vid undersökning av förmågan att vrida polarisationsplanet hos lineärt polariserat ljus; i p. pr. o. p. pf. äv. i adjektivisk anv.; jfr b. TT 1874, s. 165. Därest torrsubstansen polariserar mindre än 70 % socker, skall sirapen vara skattefri. LAHT 1905, s. 249. Polariserat socker. SFS 1922, s. 533. Därs. 1926, s. 81 (p. pr.).
Spoiler title
Spoiler content