POLARISK pωla4risk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. polarisch; till stammen i det nylat. adj. polaris (se POLAR, adj.)]
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. POL, sbst.1 2: som är belägen vid (l. nära) l. härrör från l. är utmärkande för l. har avseende på (ngn av) jordens poler; polar-, polär; äv. bildl. Ödmann Polkr. 5 (1786). Jordens æquatoriska diameter är omkring sex svenska mil längre än dess polariska diameter. Melanderhjelm Astr. 1: 243 (1795). Den aldeles polariska köld, som herrskade (i brevet). ElTegnér (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 231. Det lilla, polariska Tromsöe. Palmblad Norige 235 (1846). Ogästvänligt och polariskt ser landet (dvs. Nordland) ut. Österling Männ. 81 (1910). Polariskt klimat. Östergren (1935).
2) (i ä. fackspr.) motsv. POL, sbst.1 4: som har magnetiska poler, som är en (naturlig) magnet, (polar)magnetisk. Schwartz Oryktogn. 67 (1803). Wilke fann .. att en upphängd ej magnetisk nål blef polarisk af ett elect. slag. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 26. Mineralet magnetit .., som .. drages af magnet och stundom är polariskt magnetisk, så att hvarje malmbit verkar som en magnet. 2NF 13: 408 (1910).
3) (†) fys. motsv. POL, sbst.1 6: som uppbär positiv l. negativ elektricitet, som är en elektrisk pol. (Schönbeins) försök hafva .. ådagalagt, att en platinatråd blir negativt polarisk i en atmosfer af chlorgas. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 104.
4) (numera knappast br.) motsv. POL, sbst.1 7: som innebär l. har avseende på förhållandet att två företeelser utgöra varandras (yttersta) motsatser (o. ömsesidigt påvärka varandra); i sht om motsats l. olikhet o. d.: diametral, polär, konträr, rak, fullkomlig, fullständig; jfr POLAR 7 a, POLARITET 3. Järta 2: 622 (1820). Det polariska, eller vexelincitations-förhållandet, genomgår hela naturen. Heinroth Anthr. 35 (1837). En mera polarisk olikhet än den som visar sig .. på vårt riddarhus, låter svårligen tänka sig. SKN 1841, s. 62. Två så polariskt motsatta naturer (som Linné o. Buffon). Levertin Linné 49 (1906).
