POTENTIALIS pωtän1tsia3lis2 l. po-, l. -tän1si-, l. 10032, l. —40, r. l. m.
Etymologi
[jfr t. potentialis, eng. potential, fr. potentiel; av nylat. potentialis, ellips av uttr. modus potentialis. — Jfr POTENTIAL]
språkv. ett i olika språk i olika utsträckning använt modus, med vars användande i en sats det i denna uttryckta tankeinnehållet betecknas ss. möjligt l. tänkbart (i sht under en viss förutsättning); äv. om verbform i detta modus; förr äv. allmännare: konjunktiv; jfr POTENTIAL II 4. Conjunctivus .. kallas äfven Potentialis (något kan ske). Boivie SvSpr. 149 (1820). (Den germanska konjunktiven) stöder sig på den Sanskritska potentialis. Rydqvist SSL 1: 339 (1852). Wiklund LapskSpr. 56 (1901).
