PRIVATION pri1vaʃω4n l. priv1-, äv. -atʃ- (- -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. privation; av lat. privatio (gen. -ōnis), till privare (se PRIVERA)]
1) (†) motsv. PRIVERA 1; om handlingen att fråntaga ngn hans ämbete l. om mistning av ett ämbete (för alltid l. för viss tid), avsättning, suspension; äv. i uttr. privation från ett ämbete o. d. OxBr. 12: 439 (1623). Twägge åhrs privation. Schück Wivallius 1: 90 (cit. fr. 1630). (Domkapitlet kan döma till) Suspension och privation ifrå Embetet i Guds försambling. KOF 3: 164 (1682). Lundström LPGothus 1—2: 86 (1893).
2) (i vetenskapligt fackspr., i sht filos.) frånvaro l. saknad av en viss egenskap l. kvalitet; jfr PRIVATIV 1, PRIVERA 2 samt NEGATION 3. Wallerius Tank. 79 (1776). Värma och köld voro (enl. Xenofanes m. fl.) upphof till allt; värman likväl som verklig substans, kölden som privation. Ehrenheim Phys. 1: 24 (1822). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 112.
Ssgr (till 1, †): PRIVATIONS-BREV. skriftlig handling innehållande bekräftelse på l. meddelande om ngns avsättning l. suspension. HärnösDP 1660, s. 6. —
