[jfr t. prozedere; substantivisk anv. av lat. procedere, v. (se PROCEDERA)]
1) (numera bl. i utpräglat fackspr., i sht jur.) tillvägagångssätt l. förfarande l. procedur (särsk. vid rättegång); äv. närmande sig bet.: metod; i äldre ex. stundom närmande sig o. svårt att skilja från 2. När .. Jordhen blijfver uthrächnat, schall honom effter vijdare Lagligit procedere fast (dvs. fasta, lagfart) ågifvass. UpplDomb. 4: 18(1638). Det föreslagna procedere vid skadeersättningars utsökande. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 8, Bil. s. 107. En avvikelse från det vanliga procederet (vid resningsmål). Wedberg 1HD 119(1922).
2) (†) allmännare: åtgörande, åtgärd; gärning; handlande, handling; tilltag, aktion; manipulation(er); behandling; uppträdande, beteende, handlingssätt; jfr 1. Gustaf II Adolf 606(1629). (Det övervägdes) om detta Konungens i Danmark procedere under och på (ön) Ruden kunde vara .. (en tillräcklig orsak) att begynna krigh medh hånom. RP 2: 69(1631). At be:te Håkon Nilsson för samma sitt olaga procedere och wåldswärkan må tilbörligen straffad blifua. AktsamlKungsådreinst. 95(1656). MoB 9: 51(1791).
