publicerad: 1954
PROKURATOR prω1kɯra3tor2 l. prωk1- l. prå1- l. prok1-, l. -ur-, l. prω3~kɯra2tor l. prå3~, l. ~kur-, stundom 4~010 (- -ràtårr Dalin), sbst.2, m.||ig.; best. -n; pl. -er -atω4rer resp. -atω2rer l. -atω1rer.
Ordformer
(förr äv. -cur-. -ter 1566. -tor 1527 osv.)
Etymologi
[jfr t. prokurator, eng. procurator, fr. procurateur; av lat. procurator, förvaltare, fullmäktig, kejserlig ämbetsman, till procurare (se PROKURERA). — Jfr PROKURAT, PROKURATEL I, PROKURATORIUM]
1) hist. titel för vissa ämbetsmän i det gamla romerska riket (förvaltare, uppsyningsmän o. d.); särsk. om ämbetsmän som hade till uppgift att handha uppbörden av skatterna o. över huvud tillvarata statskassans intressen i en provins o. i vissa fall äv. hade andra administrativa uppgifter (o. stundom förestodo provinsstyrelsen). Wennerdahl (1748). Almquist VärldH II. 2: 238 (1931).
2) (i skildring av ä. förh.) person som var befullmäktigad att sköta ngns affärer l. förvalta ngns (särsk. ett klosters l. en stiftelses) förmögenhet (ss. syssloman l. dyl.) l. uppträda ss. ngns ombud l. ställföreträdare. RA I. 1: 81 (1527). Ept[er] för:ne Bærendt Mönst[er]mandz hust[r]ves fulmynduge procurator her tiill staden komii[n] war, ssom saluge Bær[e]ndt Mönst[er]-mandz geell her j staden och a[n]norstedz her j rigith vpbær[e] och jnkreffwie schulle. 2SthmTb. 1: 274 (1547). Erkebiskop Jacob ålade Lunds caniker att sjelfve eller genom procuratorer fungera i domkyrkan. Reuterdahl SKH III. 2: 303 (1863). SvKyrkH 2: 320 (1941). (†) Procurator af professorsklostren på Martiniqve. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 378 (1837). — jfr STADS-PROKURATOR. — särsk. hist. om ämbetsman som hade att i vissa fall tillvarataga konungens intressen, uppträda ss. allmän åklagare i vissa mål o. d.; särsk. ss. titel för Jöran Persson († 1568) i hans egenskap av ledare för konungens höga nämnd. Jörenn Person procurator. KlädkamRSthm 1561—65, s. 1 b. Hans Hansson .. huilken [af] .. alles wår nådigste Herre, igenom sin procurator eller hoffischall tiltaladh .. blef för ett förredherij. SUFinlH 2: 172 (1605). 2SvUppslB 15: 493 (1950).
3) (†) rättegångsombud, sakförare, advokat; äv. ss. nedsättande beteckning för sakförare. Schmedeman Just. 152 (1615). (Han hade) distingverat, at advocat tages alltijdh in bonam (dvs. i god mening), men procurator vnderstundom in malam partem (dvs. i dålig mening). ConsAcAboP 1: 330 (1648). Hwar och een, som .. wil för någon Rätt .. framträda, för ens annors saack tala eller swara, såsom een Advocat, eller procurator. SthmStadsord. 1: 179 (1661). AdP 1800, s. 1249. Björkman (1889).
4) (förr) hist. hög ämbetsman i Finland med uppgift att närvara vid regeringskonseljens resp. (efter 1816) senatens sammanträden o. att övervaka att lagar o. förordningar efterlevdes o. att ämbetsmännen fullgjorde sina åligganden; år 1922 ersatt av: justitiekansler. SPF 1809, s. 25. FinlStatskal. 1916, s. 73.
5) om ä. sv. o. utländska förh.: kurator i studentnation; jfr PROKURATOR, sbst.1 ProtNatScanensis 28/1 1691. LUKatal. 1851, h.-t. s. 14 (i ”Göthiska nationen”). Flera gånger om hade .. (Olaus Magni) i Paris varit den anglikanska nationens prokurator. SvKyrkH 2: 625 (1941; om förh. på 1400-talet).
Anm. Det i följande språkprov förekommande ordet proklatorer är möjl. avsett ss. en folklig förvrängning av prokuratorer, pl. av prokurator, sbst.2, i bildl. anv. av bet. 3. Proklatorer för brännvinet. Sahlstedt SagTupp. 35 (1758).
Avledn.: PROKURATORSKAP, n. [jfr eng. procuratorship] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 2: fullmakt l. uppdrag att uppträda ss. ngns ombud l. sköta ngns affärer l. förvalta ngt; jfr prokuratorium. BtÅboH I. 4: 135 (1632). (Man) öfverlämnade åt honom procuratorskapet öfver huset (dvs. det nordiska studenthärbärget) samt rättigheten att under det då innevarande året .. uppbära hyrorna. KyrkohÅ 1900, s. 41.
Spoiler title
Spoiler content