PROMONTORIUM prω1montω4rium l. prωm1- l. prå1- l. prom1-, l. 10302, i bet. 2 äv. (o. numera vanl.) PROMUNTURIUM -muntɯ4rium osv., n.; best. -iet, i best. anv. äv. (i sht i bet. 2) utan slutartikel; pl. -ier.
Ordformer
(-montorium 1845 osv. -munturium 1951 osv.)
Etymologi
[jfr t. promontorium, eng. promontorium, promontory, fr. promontoire; av lat. promontorium, promunturium, av omstritt ursprung]
1) (numera föga br.) geogr. (bärgs)udde. Andersson(1845). AntT XVIII. 1: 289(1905). Udden Skagen, även kallad det cimbriska promontoriet. SkrHVSamfLd 36: 69(1943; i övers. av fr. handling från 1576).
2) anat. benämning på vissa utskjutande kroppspartier l. utskott; särsk. dels om den på bäckenväggens insida framskjutande översta delen av korsbenet, dels om ett utskott på trumhålans mediala vägg. NF(1889). LbKir. 2: 116(1922).
