publicerad: 1955
PUCKEL puk4el, sbst.1, i bet. 1—3 r. l. m., i bet. 4 m.||ig.; best. puckeln ((†) puckelen Alm(Ld) 1762, s. 28); pl. pucklar.
Ordformer
(buck- 1764. pock- 1745—1817. puck- 1745 osv. puk- 1762)
Etymologi
[jfr ä. d. buckel, puckel, knöl, upphöjning, d. pukkel, knöl, puckel, böjd rygg, holl. bockel, knöl, puckel, puckelryggig person, pochel, pokkel, puckel, böjd rygg, t. buckel (t. dial. puckel), knöl, puckel, puckelryggig person, böjd rygg; av omstritt urspr.]
1) om rund l. kupolformig upphöjning l. ojämnhet på ett föremål l. en yta l. på jorden l. i terrängen o. d., upphöjning, knöl; numera vanl. (o. sannol. äv. förr ofta) uppfattat ss. bildl. l. utvidgad anv. av 2. En (citron-)sort med pucklar på. BBergius PVetA 1780, 1: 198. Norra Tibet, jordens högsta puckel. Hedin GmAs. 2: 294 (1898). Banvallen hade frusit upp i stora pucklar överallt. Didring Malm 1: 226 (1914). TurÅ 1942, s. 312. — särsk.
a) (tillf.) om upphöjning i mitten på ett vagnssäte. Ett nytt omåladt Säte, med Pockel på, till en Skrinda. VexiöBl. 1817, nr 3, s. 4.
b) (förr) rundad l. kupolformig prydnad på axeln av klädesplagg. NF 3: 1494 (1880). jfr AXEL-PUCKEL.
c) (i fackspr.) i vissa ssgr: buckla (se BUCKLA, sbst. 1, 1 a) på en för övrigt jämn yta; särsk. om till prydnad avsedd dylik kupig (gm stansning l. ciselering o. d. frambragt) upphöjning på metallföremål; jfr PUCKEL-ANKA, -JÄRN, -KOLV m. fl.
2) (naturlig) mer l. mindre rundad l. kupolformad utväxt på ett djur; särsk. om dylik (vanl. av fettvävnad bestående o. ss. upplagsplats för fett tjänande) utväxt på ryggen av vissa djur (i sht på kameler o. dromedarer). Gravander Buffon 1: 63 (1806). Dromedaren med sin puckel. Wallengren En hvar 5 (1894). (Älgkalven) hade inte .. så hög puckel .. som de färdiga älgtjurarna. Lagerlöf Holg. 2: 13 (1907). — jfr BISON-PUCKEL.
3) större, sjuklig utväxt l. missbildning på människas (l. djurs) kropp, särsk. om dylik deformitet av ryggraden (o. bröstkorgen), framträdande ss. en rundad l. spetsig utbuktning av ryggen. Juslenius 321 (1745). En liten vanskaplig Man, med puckel fram och bak. Kellgren (SVS) 5: 305 (1790). Thorén Oriml. 159 (1947). — jfr RYGG-PUCKEL. — särsk. i bildl. l. utvidgad anv.
b) (vard.) i sådana uttr. som ge ngn l. få på puckeln, ge ngn resp. få stryk; äv. bildl.: ge ngn resp. få en utskällning o. d. Blanche Posit. 63 (1843; bildl.). Wærn-Bugge Bruksb. 75 (1925).
4) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv. av 3: person med puckel, puckelrygg. Rääf Bränv. 3 (1840). Puckeln strök håret ur pannan. Strindberg SvÖ 1: 248 (1882).
Ssgr: (1 c) PUCKEL-ANKA, r. l. f. tekn. fyrkantig metallskiva med halvklotformiga fördjupningar av olika storlek, vari bucklor kunna drivas i metall(plåt) med en driv- l. knophammare. Almroth Karmarsch 416 (1839). —
(2) -FLUGA. entomol. insekt av familjen Phoridæ, med högvälvd mellankropp; särsk. i pl. ss. benämning på familjen. 2NF 3: 217 (1904). —
(1 c) -JÄRN. [jfr t. buckeleisen] tekn. (till en puckelanka hörande) hammare med halvklotformigt huvud för uppdrivning av bucklor i metall(plåt), knophammare. Scheutz Bleckarb. 34 (1849). —
(1 c) -MEJSEL. [jfr t. buckelmeissel] (†) tekn. (till en puckelanka hörande) mejsel med rundad ägg, använd vid uppdrivning av bucklor i metall(plåt). Klemming Blecksl. (1848). —
(1 c) -MÅKARE, r. l. m. (†, i fackspr.) måkare med halvklotformigt huvud. Stål Byggn. 1: 227 (1834). —
(2) -OXE. [jfr t. buckelochs] zool. om (vild) oxe med fettpuckel l. puckellik bildning på ryggen. Gravander Buffon 1: 155 (1806). LB V. 1: 12 (1907). särsk.
a) oxen Bos indicus Lin., sebu; äv. i uttr. indisk puckeloxe. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 23. 2NF 33: 702 (1922).
b) oxen Bos caffer Sparrm., kafferbuffel; äv. i uttr. afrikansk puckeloxe. NF 10: 541 (1886). 2NF 33: 703 (1922). —
(3) -PADDA. [efter eng. hunch-backed toad] (†) puckelryggig person, puckelrygg. Hagberg Shaksp. 5: 164 (1848). —
(3) -RYGG, sbst. o. adj. [jfr d. pukkelryg, nor. pukkelrygg, eng. hunch-back, hump-back]
I. sbst.
1) rygg som har l. bildar en puckel; äv. (i sht i fackspr.) om missbildning av ryggen som ger upphov till l. visar sig som en puckel, puckelryggighet. Florman Anat. 1: 302 (1823). Kutrygg .. bör skiljas från puckelrygg .., som alltid beror på eller är en följd af förutgången inflammation i ryggraden. Wide MedGymn. 381 (1896). Behandling af .. puckel- och snedrygg, klumpfot, m. m. 2NF 10: 792 (1908).
2) person med puckel, puckelryggig person. Tre puckelryggar och en människa, som var född utan händer och fötter. Cook 3Resa 462 (1787). Hedén 5: 280 (1922).
II. (†) adj.: puckelryggig. Sällan .. har jag träffat ett qvickare fruntimmer än denna lilla puckelrygga varelse. Wingård Minn. 5: 139 (1847). —
(3) -RYGGAD, p. adj. [jfr d. pukkelrygget, eng. hunch-backed, hump-backed] (numera föga br.) puckelryggig. En puckel-ryggad Skräddare. Wallenberg (SVS) 1: 180 (1771). Wulff GrönlDagb. 283 (1917). —
(2, 3) -RYGGIG. om människa (l. djur): som har en puckel (på ryggen); äv. substantiverat. Sahlstedt (1769). Under uppväxten bli (skrattmås-)ungarna allt glupskare .., lurviga och puckelryggiga. Rosenius SvFågl. 5: 233 (1939). särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv.: försedd med en puckelliknande l. kupolformig upphöjning l. utbuktning o. d., krokig, böjd. Den puckelryggiga Nybron. Lindqvist Stud. 54 (1906). Lömska, puckelryggiga järnvägsvagnar. Martinson Kap 43 (1933).
b) bildl.
β) (starkt vard.) i förb. med negation, i uttr. inte puckelryggig, inte så puckelryggig, o. d., icke dålig l. otrevlig, icke (så) oäven; ganska bra l. förträfflig; ss. adv. äv.: icke så illa. Nordensvan Lek 65 (1887). Människorna .. tyckte att livet ändå på det hela taget inte tedde sig så puckelryggigt. Essén HustrFörfl. 81 (1913). Jag är inte alls så puckelryggig i matlagning. Nordström PatrAM 25 (1931). Gustaf-Janson Stamp. 257 (1951).
Avledn.: puckelryggighet, r. l. f. Puckelryggighet (cyphosis) är ryggradens vinkelformiga utskjutning bakåt. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 211 (1839). —
(2) -STRIT. entomol. insekt av familjen Membracidæ, med starkt utvecklad halssköld med utskott, hornstrit; särsk. i pl. ss. benämning på familjen. 1Brehm III. 2: 170 (1876). —
(2) -VAL, m. l. r. [jfr t. buckelwal, eng. humpbacked whale] zool. den till fenvalarna hörande valen Megaptera nodosa Bonnat., knölval, som har puckellika upphöjningar på huvudet. UB 3: 576 (1873). —
(1) -YNGEL. [jfr t. buckelbrut] biodl. drönaryngel som utvecklas i arbetsbicell; jfr -cell. Dahm Biet 43 (1878).
Avledn.: PUCKLA, v., se d. o. —
PUCKLIG, adj.1 [jfr t. bucklicht, buck(e)lig] försedd med puckel l. pucklar.
1) till 1: knölig, bucklig, ojämn; numera oftast (o. sannol. äv. förr ofta) uppfattat ss. bildl. l. utvidgad anv. av 2, 3. Rinman 1: 234 (1788). (Svamparten Boletus pinicola) är mycket pucklig vid basen. VetAH 1810, s. 89. Östergötland var puckligt av volmar. Martinson Kap 51 (1933).
2) till 2 o. 3; om person l. djur l. kropp l. rygg o. d.: som har puckel; puckelryggig.
a) motsv. 2. Retzius Djurr. 129 (1772). Packvagnar, dragna af puckliga, hvita oxar. Lundgren MålAnt. 2: 75 (1872). Öknens puckliga dromedar. Lindqvist Herr. 182 (1917). Asplund Or. 177 (1934). jfr EN-, TVÅ-PUCKLIG.
b) motsv. 3. Tomtebissen .. / .. med en pucklig rygg. CIHallman 56 (1775). Puckliga eller eljest mycket snedväxte qvinnor. Cederschiöld HbBarnm. 109 (1822). Åkerman Rolland Lil. 72 (1919).
Spoiler title
Spoiler content