publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
PÅ-HÄNGARE. [till hänga på (1 o.) 4] (tillf.) bildl., om person som hänger sig på l. utgör en onödig belastning l. parasiterar o. d. SvD 28/1 1934, Söndagsbil. s. 10. —
β) = på-häng 2 b β; äv. om betungande åligganden o. d. (jfr påhänga I 2 a). (Jag har fått) så odrägelig mycket arbete och påhänge, att det längesedan öfvergåt min förmåga. KStobæus (1732) hos Fürst Stobæus 59. Geijer I. 5: 247 (1820). —
-HÄNGSEN ~häŋ2sen, adj. -set; -sne, -sna; -snare. adv. -set. [till hänga på 4; jfr efterhängsen] (i sht vard.) som hänger sig på ngn (besvärar ngn med sin efterhängsenhet o. d.); efterhängsen; påträngande; som man icke kan bli kvitt; om person l. djur l. sak. Jag stannade .. mot min vana påhängsen. Topelius Dagb. 3: 18 (1837). Någon påhängsnare och segslitnare sällskapare än egoismen gifves det icke. PT 1910, nr 231 A, s. 3.
Avledn.: påhängsenhet, r. l. f. (i sht vard.) egenskapen att vara påhängsen. Kellgren (SVS) 6: 174 (1788). —
-HÄNGSLE l. -HÄNGSEL. [till påhänga (I o.) II o. hänga på 1, 2; jfr t. anhängsel] (†) = på-häng 2 b β. Thorild (SVS) 3: 234 (1792). Thomander Pred. 2: 334 (1849). —
(I 15, III 2) -HÄVA, v., -ning (Juslenius 334 (1745)); -are (Juslenius 335 (1745)). (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) lyfta upp l. kasta l. vräka l. vältra (ngt) på ngt l. ngn; i sht förr äv. oeg. l. bildl., förr äv. med avs. på skymfliga tillmälen o. d. The skamfulle munnar som henne icke tillfridz låta vtj kyrkian .. med sine skamfulle ordz påhäfwande. VDAkt. 1660, nr 70. NoraskogArk. 4: 222 (1719). —
(I 15, III 2) -HÄXA, v. (numera föga br.) gm häxeri åsamka (ngn ngt), trolla på (ngn ngt); jfr på I 15 a ζ. Oldendorp 1: 408 (1786). Gudarne torde icke utan skäl hållit före, att Fröjs trånsjuka var honom .. påhäxad. Rydberg Gudas. 132 (1887). —
(I 56 a, III 7) -HÖJA, -ning. (numera i sht vard., utom i Finl. mindre br.)
1) göra (ngt) högre (gm påbyggnad o. d.), höja (se d. o. 1 a α). VDAkt. 1727, Syneprot. F III 7. Murarna tycktes påhöjda och med omsorg underhållna. Topelius Vint. III. 1: 243 (c. 1865, 1896). Påhöja huset med en våning. Östergren (1935).
2) med avs. på lön, hyra, arrende o. d.: öka, öka på. SvLittFT 1835, sp. 395. Jag (har) fått påhöjt på hyran. Wendt EmanRes. 7 (1923). Få .. lönen påhöjd. Östergren (1935). —
(III 2) -HÖLJA, v., -ning. utbreda l. lägga täcke o. d. över (ngn l. ngt); insvepa (ngn l. ngt) i täcke o. d.; äv. med avs. på täcke o. d.: breda ut l. lägga på l. svepa om. Lind (1738). Stamfrun påhöljer det svarta täcket. SvLitTidn. 1820, sp. 203. Väl påhöljd. Östergren (1935). —
-HÖLJE. [till -hölja o. hölja på] (numera bl. mera tillf.) om ngt (t. ex. täcke, filt) som ngn höljt på sig l. ngn. Westerdahl Häls. 319 (1764). HågkLivsintr. 9: 138 (1928).
Spoiler title
Spoiler content